För ett drygt år sedan kontaktades jag av en utomlänspatient i min egenskap av så kallad tropikexpert (ett oförtjänt rykte). En sådan finns i vårt land, men det är inte jag. Däremot har jag haft ett intresse för att möta och ta hand om patienter med annorlunda och diffusa diagnoser för vilka det inte finns orsak eller bot att söka i traditionell skolmedicin. Under mina sista åtta yrkesverksamma år var jag underläkare på en infektionsmottagning. Då samlades allt fler sådana patienter hos mig.

Patienten (en 30-årig kvinna, 0-para, tidigare i stort sett frisk frånsett besvär av seborroiskt eksem) hade varit sjukskriven i två år för en oförklarlig hudsjukdom som främst yttrade sig i groteskt uppsvullna och stundtals vätskande händer. Tillståndet omöjliggjorde arbete vid dator och gjorde patienten folkskygg då händerna såg hemska ut trots kompressionshandskar. Så småningom tillstötte nefros med högt blodtryck, som sköttes via njurklinik.

Patienten behandlades utifrån arbetsdiagnosen autoimmun hudsjukdom med ett stort antal läkemedel: bredspektrum antibiotika,  immunsuppressiva medel och – givetvis – topiska, perorala och parenterala steroider i olika beredningar och doser, allt utan någon varaktig effekt.

Vid ett tillfälle kom tanken på maskinfektion (filaria) upp, då denna kan yttra sig i lymfostatisk svullnad. Därtill noterades eosinofili vid flera tillfällen under sjukdomsprocessen, men filariaserologi var negativ, varför diagnosen avskrevs. Patienten hade varit i Asien ganska nära inpå insjuknandet och skickade på eget bevåg ett avföringsprov till ett labb, vilket påvisade A duodenale (hakmask). Eftersom ansvariga läkare (inklusive infektionskonsulter) inte ville ta upp maskspåret igen sökte patienten upp mig för råd. Jag har stött på A duodenale i Afrika vid ett flertal tillfällen men visste inte att den fanns i Asien.

Massiv infestation med A duodenale resulterar i anemi då maskarna försörjer sig på röda blodkroppar. Enstaka infestationer (vilket oftast gäller drabbade turister) är dock symtomfria och ger inte blodbrist. Att det kan bidra till nefros visste jag inte förrän jag läst på. Min inställning var då att det med tanke på patientens besvärliga invalidiserande tillstånd vore rimligt att pröva antiparasitbehandling.

På min rekommendation fick patienten ett bredspektrumpreparat (albendazol, ett licenspreparat utan större biverkningar med god effekt mot flertalet rundmaskar) 400 mg × 2 i 14 dagar. Inledningsvis förvärrades svullnaderna och vätskade, men sjönk sedan ihop. Nefrosen klingade av och behandlingen mot den sattes ut. Redan efter en månad kunde patienten återgå i arbete på halvtid efter att ha varit sjukskriven på heltid i två år. Två månader senare kunde hon gå upp på heltid och har sedan dess varit medicinfri.

Ingen kan med säkerhet säga att det plötsliga tillfrisknandet beror på maskbehandlingen (ansvariga läkare kallar det hellre ett mirakel), men det finns ett tidssamband mellan förekomst av mask-DNA i avföringen och det snabba och totala tillfrisknandet. Avföringsprov två månader efter maskbehandling var också PCR-negativt för A duodenale.

En lärdom att dra av detta fall är att det är klokt att lyssna till patientens egna tankar om sin sjukdom och dess orsaker. Det kan också finnas en risk för parasitofobi bland läkare. Vi får lära oss att patienter som envetet tycker sig se parasiter (speciellt maskar) som orsak till en rad olika symtom är mer eller mindre tokiga. Så är inte alltid fallet. Men mirakler förekommer.