Sveriges läkare har fått nog. Samtidigt som den medicinska forskningen gjort enorma landvinningar har våra möjligheter till fortbildning successivt försämrats och svenska patienter riskerar att inte få ta del av de framsteg som görs. Det tar för lång tid att implementera nya arbetsmetoder och terapier och att fasa ut gammal kunskap. Som profession har vi ett ansvar att hålla oss uppdaterade och à jour med de senaste rönen och ny kunskap, men det är bara möjligt om våra arbetsgivare investerar tid och pengar i sin viktigaste tillgång: sin personal.

Vi har gång på gång uppmärksammat regeringen på att den, som garant för vår legitimation och specialistbehörighet, måste ta sitt ansvar och reglera läkares fortbildning i en föreskrift. När regeringen svarar att gällande lagstiftning är tillräcklig ser vi ingen annan utväg än att anmäla Sverige till EU-kommissionen för överträdelse av gällande EU-direktiv (yrkeskvalifikationsdirektivet, YKD). Läkares kunskap och att vara uppdaterad på de senaste medicinska rönen är en förutsättning för att vi ska kunna erbjuda en bra, modern och effektiv vård som är jämlik över hela landet.

Yrkeskvalifikationsdirektivets artikel 22 b understryker betydelsen av fortbildning för specialistläkare:

»Medlemsstaterna ska […] genom att uppmuntra fortbildning säkerställa att yrkesutövare vars yrkeskvalifikation omfattas av kapitel III i denna avdelning kan uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser så att yrkesinsatsen bibehålls på säker och effektiv nivå och för att hålla sig à jour med utvecklingen inom yrket.«

Den utredning som 2014 lämnade förslag på hur den moderniserade versionen av YKD skulle implementeras i svensk lagstiftning ville att Socialstyrelsen skulle få i uppdrag att reglera fortbildningen för bland annat specialistläkare i föreskrift. En övervägande majoritet av remissinstanserna var positiva till förslaget. Regeringen gick dock emot utredningen och hävdade [1] att det »inte är nödvändigt, och inte heller lämpligt, med ytterligare och mer detaljerad reglering av krav på fortbildning«. Samt att hälso- och sjukvårdspersonal »redan i dag har möjlighet till fortbildning i den omfattning som krävs för att de ska hålla sig à jour med utvecklingen inom sitt yrke«.  

Det är ett påstående utan verklighetsförankring. Läkarförbundets fortbildningsenkäter visar att antalet fortbildningsdagar minskat med 30 procent under en 10-årsperiod och närmar sig nivåer då man inte längre kan garantera att patienter får träffa läkare som är uppdaterade på de senaste behandlingsmetoderna.

Dagens svaga reglering är bevisligen otillräcklig för att säkerställa att yrkesutövarna ges möjlighet att uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser så att yrkesinsatsen bibehålls på en säker och effektiv nivå. Man kan inte med bästa vilja i världen påstå att det är att säkerställa fortbildning att hänvisa till en vag lagstiftning. Sverige brister därmed i sitt genomförande av YKD.

Att anmäla Sverige till EU-kommissionen var inget lätt beslut. Läkarförbundet har prövat alla möjligheter att lösa frågan på nationell nivå genom att påtala för Socialdepartementet och ansvarig minister att staten måste ta sitt ansvar. Att reglera läkares fortbildning i föreskrift är nödvändigt för att möta de krav medborgarna har rätt att ställa på hälso- och sjukvården, och för att möta de villkor YKD har för ett automatiskt erkännande.

På samma sätt som regeringen föreslagit reglerad fortbildning för anställda inom försäkringsdistribution (där man pikant nog hänvisar till ett EU-direktiv) kan den enkelt reglera fortbildning av läkare genom att föreslå ett förtydligande av Socialstyrelsens ledningsföreskrift; att varje läkare ska ha en individuell fortbildningsplan som följs upp och revideras regelbundet och där behovet av extern och intern fortbildning ska framgå. Att vårdgivare och yrkesföreträdare uppfyller sina skyldigheter måste också vara föremål för extern uppföljning. Fortbildningen ska redovisas i verksamhetsberättelsen för att underlätta granskning.

För varje dag som går utan en reglerad fortbildning för läkare ökar risken för att en patient skadas då läkaren inte kunnat uppdatera sig på nya rön och behandlingsmetoder. Regeringen måste agera innan någon patient får sämre vård, behandling och diagnostik på grund av bristande fortbildning. Det ligger i allas intresse – även i regeringens.