Jan Bergman och Sune Forsberg, båda överläkare och chefer vid Norrtälje sjukhus, beskriver i en debattartikel i Läkartidningen [se länk i slutet av artikeln, red anm] hur de löste sjuksköterskors rätt att få sin lagstadgade semester under sommaren 2019. Det är mycket bra. Det sista vården behöver är fler sjuksköterskor som väljer att säga upp sig på grund av orimliga arbetsvillkor.

Modellen att anställa underläkare (som får omvårdnadsuppgifter) i stället för sjuksköterskor och på så sätt lyckas hålla fler vårdplatser öppna är dock varken hållbar eller försvarbar i längden. Att låta läkare täcka sjuksköterskevakanser är ett slöseri med samhällets gemensamma resurser.

Bristen på AT-tjänster i Sverige har lett till ett stort överskott av vikarierande, icke-legitimerade underläkare. Dessa läkare har genomgått en lång medicinsk utbildning och vill inget hellre än att komma vidare i sin karriär, bli specialistläkare och hjälpa patienter. Samtidigt är sjuksköterskebristen utbredd och leder till att vårdplatser eller hela avdelningar behöver stängas. Det är allvarligt och ett hot mot patientsäkerheten. På senare år har flertalet sjukhus därför erbjudit underläkare vikariat där de, helt eller delvis, fått utföra omvårdnadsuppgifter.

På Norrtälje sjukhus var det precis detta som fick bli sommarens räddning. Den typ av introduktion som underläkarna i Norrtälje fick är föredömlig och något som fler kliniker borde ta efter. Att garanteras en trygg introduktion till sin nya arbetsplats borde vara en självklarhet vid samtliga läkaranställningar.

Tyvärr erfar vi att det på många håll i landet inte fungerat lika väl med liknande lösningar som den i Norrtälje. I exempelvis Uppsala infördes snarlika modeller, som inte alltid föregicks av facklig samverkan. Det saknades ofta en plan för introduktion och utbildning, och ansvarsfördelningen var otydlig.

Sylf Stockholms enkätundersökning bland de underläkare på Danderyds sjukhus som bemannat tjänster där sjuksköterskeuppgifter förekommit visar att 93 procent hellre velat ha ett jobb med enbart läkaruppgifter. Nästan hälften av underläkarna svarade dessutom att sjuksköterskeuppgifterna ofta, eller hela tiden, tog oskäligt mycket tid från de läkaruppgifter de samtidigt förväntades ta ansvar för och lösa. I Mölndal gick rekryteringen till sådana tjänster mycket trögt i somras.

Jan Bergman och Sune Forsberg skriver att arbetssättet i Norrtälje ligger i rätt fas i läkarnas utbildning/utveckling och gör dem till bättre läkare. Vi håller inte med. För att bli en så bra läkare som möjligt behöver man få arbeta som läkare, inte sjuksköterska.

Examinerade läkare ska gå vidare i karriären, få AT- och senare ST-tjänst, så att vägen till specialistläkare blir så kort och effektiv som möjligt. Det är det enda rimliga med tanke på den specialistläkarbrist som råder i Sverige i dag. Att underhålla specialistläkarbristen genom att låsa in unga läkare i sjukskötersketjänster är ett oförsvarligt slöseri med samhällets resurser.

Sjuksköterskebristen och de stängda vårdplatserna kräver att vi hjälps åt över professionsgränserna. Läkarstudenter på de tidiga terminerna skulle exempelvis kunna utföra omvårdnadsuppgifter. De skulle då få en bredare förståelse av andra yrkeskategoriers uppgifter, kunna avlasta sjuksköterskor och dryga ut sitt studiemedel.

Sommaren 2019 visade Sylf att var tredje ung läkare på allvar överväger att lämna sjukvården inom fem år. Ett av skälen var en ofta undermålig arbetsmiljö med bristande stöd. Att med vetskap om detta låta unga läkare arbeta som sjuksköterskor, i stället för inom det yrke som de lagt ner åratal på att studera till, tror vi inte ökar sannolikheten för att våra kollegor väljer att stanna kvar i vården.

Läs mer:

Underläkarlett vårdlag klarar verksamheten vid sjuksköterskebrist. (Debattinlägg)