Vi vill nyansera den bild av förlossningsvården som presenteras i boken »BB-krisen« [1] av journalisten och författaren Lisa Bjurwald. Vi är eniga om att det finns problem med bemanning, framför allt vad gäller barnmorskor. Att detta leder till en stressad och en bristfällig arbetsmiljö är det ingen tvekan om. Sveriges Kommuner och landsting (SKL) och regionerna måste ta sitt ansvar för att trygga tillgången till barnmorskor och förlossningsläkare.

För få barnmorskor leder till att färre förlossningsplatser kan hållas öppna, vilket gör att gravida hänvisas till andra sjukhus. Detta är inte önskvärt, men i ett ansträngt läge är det bättre med en riktig förlossningsplats än att föda under osäkra förhållanden på en överfull enhet. Problemen inom förlossningsvården framträder i SKL:s genomlysning [2] och tas på största allvar. Vi är också ödmjuka inför berättelser i boken där kvinnor inte känt sig sedda, fått skadade barn, själva fått skador eller saknat stöd under graviditet, förlossning och eftervård.

I motsats till Lisa Bjurwald anser vi att det bedrivs en bra och säker förlossningsvård i Sverige. Internationellt sett har vi mycket låg andel dödsfall bland mödrar och barn. Enligt data från Löf (Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag) [pers medd; 2019] har antalet ersatta skador på grund av svår syrebrist vid förlossning minskat med 30 procent de senaste tio åren.

Professionen och Löf [3] har granskat alla förlossningsenheter i landet, vilket bland annat lett till nationella rekommendationer för riskbedömning inför och under förlossningen. Man har också startat ett webbaserat kunskapsunderlag och certifiering för tolkning av CTG-kurvor och en webbaserad utbildning för omhändertagandet av barn med tecken på syrebrist eller annan påverkan vid förlossningen. Sjukhus med förlossningsverksamhet har även regelbunden träning för att teamet ska vara väl förberett om ett barn mår dåligt vid födseln. När det gäller bristningar i bäckenbotten pågår omfattande utbildningsinsatser som gett god effekt. Frekvensen av svåra bristningar har sjunkit från 3,6 procent 2014 till 2,5 procent 2018 [4]. Det pågår även arbete för att bättre följa upp och åtgärda skador som uppkommer och undvika långvarigt lidande.

Lisa Bjurwald hävdar att »antal avlidna mödrar« används som ett kvalitetsmått av företrädare för förlossningsverksamheten. Det stämmer inte. I Sverige avlider i genomsnitt sex kvinnor per år vid graviditet/förlossning. Varje fall granskas systematiskt av en särskild arbetsgrupp (och presenteras även vid SFOG:s årsmötesvecka och i våra medlemstidningar) för att vi ska lära oss hur vi kan förebygga sådana tragiska händelser.

De kvalitetsmått vi använder mäter sådant som påverkar kvinnors och barns hälsa på kort och lång sikt: andelen bristningar, hur kvinnan föder, hur barnet mådde vid födseln och tiden efter, andelen ammande kvinnor, förlossningsupplevelsen, andelen kvinnor som träffar barnmorskan efter födseln etc. Det är dock hur vi använder det vi mäter som förbättrar utfallet.

Något mycket viktigt som Lisa Bjurwald lyfter fram är kvinnors upplevelser av att vården brister, att de inte känner sig hörda och är otrygga. Det är vi inte nöjda med. Ett projekt där professionen arbetat för att alla kvinnor ska tillfrågas om den egna upplevelsen och hälsan är snart färdigt. Resultatet kan användas för att förbättra och utveckla vården. Inga mätningar kan dock ersätta det personliga mötet. Därför krävs en bra arbetsmiljö och en rimlig arbetsbörda. Här finns utrymme för förbättringar.

Att kritiskt granska vården är angeläget [5]. Lika viktigt är att den information kvinnor får i samband med graviditet och förlossning är saklig, nyanserad och baserad på aktuell kunskap. Viktigt är också att vården är personcentrerad. Mödra- och förlossningsvården ska vara evidensbaserad, tillgänglig, jämlik och individualiserad.

Läs repliken:

Positivt om vården börjar lyssna till kvinnorna

SFOG:s ordförande Eva Uustal ska träffa Lisa Bjurwald för en dialog kring uppgifter i boken och vilken lärdom man kan få av dessa. Mia Ahlberg och Eva Uustal kommer att träffa socialminister Lena Hallengren för en diskussion om vad förlossningsvården behöver och hur den kan förbättras.