Dags att ta tydlig ställning i frågan om privata sjukvårdsförsäkringar

Mycket av diskussionen om privata sjukvårdsförsäkringar har rört hälso- och sjukvårdslagen (HSL), som säger att vård ska ges efter behov. De flesta anser nog att cancersjuka har större behov av vård än de med förkylningar eller sömnsvårigheter. Innebär det att cancervården ska fungera utan väntetider innan lättare åkommor får behandlas? Den statliga vårdgarantin gäller oavsett diagnos. Om man menar allvar med att behoven ska styra bör en differentierad vårdgaranti införas.

HSL är en ramlag som anger en inriktning. Det är därför fel att påstå att det är »olagligt« att köpa sig förbi vårdköer. När Dagens Nyheter »avslöjade« att de med sjukvårdsförsäkring går före i kön blev reaktionen från privata vårdföretag och borgerliga politiker att man inte kan köpa sig före i kön: det är olagligt och bör åtgärdas. Hur kan de påstå det? Ingen kan väl rimligen ifrågasätta att vitsen med en sjukvårdsförsäkring är just att köpa sig förbi väntetider?

Ett argument mot privata sjukvårdsförsäkringar är att det sänker viljan att betala skatt till välfärden. Det är en överdriven oro. I många undersökningar är viljan hög att betala för sjukvård. Om det är något som minskar viljan att betala för välfärden är det hur skattemedel slösas på OPS-finansiering (offentlig–privat samverkan) och konsulter i vården.

Ett annat argument är att om röststarka individer får sin vård tillgodosedd genom privata försäkringar kommer de inte att fortsätta trycka på för bättre vård. Inget stödjer denna åsikt. Trots att allt fler har försäkringar är kritiken högljudd mot brister i sjukvården.

Ett tredje argument är att det tar resurser från vården. Drygt 3 miljarder kronor tillförs vården via försäkringarna. Även om en del vård kan anses »onödig« är det rimligen ett nettotillskott. Menar man att personal och infrastruktur används till mindre behövande patienter privat, än om alla resurser fanns kvar på sjukhusen? Då glömmer man de investeringar i lokaler och apparater som gjorts av privata aktörer.

Undersökningar visar att personalen trivs bättre på privata kliniker. Om inte de privata alternativen fanns skulle ännu fler sjuksköterskor och läkare lämna vården. Dessutom bedrivs sjukvård vanligen effektivast på den lilla enheten. Fler operationer utförs där än på stora sjukhus.

Det finns en diskussion om att man inte ska få utföra både offentlig och privat vård på samma klinik på grund av risk för undanträngningseffekter. Därför förordas lagstiftning eller begränsningar i regionala avtal.

LOU-avtalen (lagen om offentlig upphandling) innehöll en rimlig begränsning, då man bara fick ta emot privata patienter om man kunde leverera det antal patienter som upphandlats. Därmed kunde man bygga upp en verksamhet som klarade landstingets krav och samtidigt ha en reserv för privata patienter.

I LOV (lagen om vårdvalssystem) finns inget tak för antalet patienter. Det verkar orimligt att vårdgivare först måste se till att den nationella vårdgarantin är uppfylld innan de får ta in sjukförsäkringspatienter. Då faller hela idén.

Vi tror att det är en farlig lösning att separera privat och offentlig vård. I dag gör sjukförsäkringarna att man kan komma förbi köer, men behandlingarna är i stort behovsstyrda. Om ett helt separat privat vårdalternativ införs finns stor risk att det riktar sig till en ännu mindre utvald skara som inte bara kan köpa sig förbi kön utan också köpa en dyrare och bättre behandling.

Ersättningen i vårdvalen är för låg och omöjliggör utbildning och forskning. Ersättningen från försäkringsbolagen gör att man klarar av att leverera till regionen och även satsa på utbildning och forskning. Upphör försäkringarna kommer troligen många kliniker att upphöra.

Vi bör vara tydligare med vad som ska prioriteras när pengarna tryter. Vad måste det offentliga klara av att finansiera inom rimliga tider, och vad kan överlåtas åt olika försäkringslösningar? Vi vill att Läkarförbundet tar en tydligare och mer genomtänkt ställning i frågan.