Läkarstudenten Cornelia Bacic beskriver i en krönika på sidan 2155 en situation som många nog kan känna igen från sitt arbete. Det handlar om när saker sägs som inte bör sägas, och när någon i efterhand kan undra: »Men varför var det ingen som sa ifrån?«

Cornelia Bacic berättar historien om läkaren som inför en operation berättade för den övriga personalen vad han tyckte om att den sövda patienten hade »hängande bröst«. Cornelia Bacic konstaterar »men ingen säger något. För vem vill riskera att uppröra en läkare som strax ska skära i en patient?«

Cornelia Bacic berättar även om läkarstudenten som av sin mentor får lära sig om vikten av att »inte vara den som skapar dålig stämning«.

Det är begripligt att en yngre medarbetare på väg in i yrket inte känner sig redo att ta strid på sin arbetsplats. Det är även begripligt att seniora medarbetare kan tänka ungefär »Jag orkar inte ta den där diskussionen just nu«. 

Men en modern och väl fungerande arbetsplats innebär att anställda inte säger vad som helst, att någon/några tar ansvar för att säga ifrån om så ändå sker, samt att alla anställda känner trygghet att uttrycka sin uppfattning om det som händer på arbetet.