»För femtio år sedan infördes allmäntjänstgöringen (AT) i Sverige. Ett syfte med den nya utbildningstjänsten var att försöka lösa bristen på allmänläkare och psykiatrer. Nu är AT-tjänstgöringens dagar räknade.«

Så inleds en artikel på sidan 1250 i denna utgåva. Artikeln berättar om hur AT skapades och om olika läkares minnen av sin AT-tid.

Om bakgrunden till att AT infördes sägs bland annat att: »precis som i dag är det särskilt ont om läkare inom primärvården och psykiatrin. Allmäntjänstgöringens syfte är dels att skapa en utbildningstjänst med bra handledd introduktion till att arbeta som läkare, dels att fördela läkare över landet och till bristspecialiteter.«

Cecilia Björkelund, i dag pensionerad distriktsläkare och verksam som seniorprofessor vid Göteborgs universitet, var 1973 nybliven AT-läkare på S:t Görans sjukhus i Stockholm.

– Vi fick ta väldigt stort ansvar och jag lärde mig väldigt mycket under den tiden. Men handledningen blev inte så strukturerad som vi hade trott. Vi jobbade som underläkare. »That’s it«, säger hon.

När Sverige nu närmar sig en ny läkarutbildning – utan AT – kan det vara av värde att blicka bakåt och ta del av bra och mindre bra erfarenheter. Förhoppningsvis kommer den nya utbildningen att fungera bra även utan AT.