Det finns olika sätt att utvärdera kvaliteten på forskning. Den vetenskapliga kvaliteten av en enskild studie bedöms bäst genom att läsa originalpublikationen, inte genom att snegla på i vilken tidskrift den publicerats.  

För att utvärdera lärosäten eller hela länder används sedan ett par decennier i ökad utsträckning olika matematiska mått. Till dessa hör bland annat hur ofta forskare citeras samt tidskrifters impaktfaktor. Huruvida sådana och andra mått är till gagn eller förfång debatteras intensivt. Många menar att fokus på enkla siffermått i stället för en kollegial sakkunniggranskning av de viktigaste enskilda arbetena är till stor skada och gör forskningen andefattig. Andra menar att det krävs en mångfald av kvalitativa och kvantitativa metoder för att kunna ge en mer rättvisande bild av en forskares eller en organisations många olika forskningskvaliteter.

I mina ögon finns det många risker med alltför enkla mått. Kvaliteten i viktiga forskningsfält felskattas på grund av inbyggda olikheter i discipliners storlek, metoder och ålder. Kvaliteten på yngre forskares arbete underskattas med mått såsom h-index. Ökad konkurrens om medel samt en stark fixering vid vissa matematiska mått på kvalitet och på publikationer i tidskrifter med hög prestige kan negativt påverka den fria och nyfikenhetsdrivna forskningen med risk för en ökande oredlighet i forskning. 

Forskningskvalitet kan inte uttryckas i en siffra. Det är därför min övertygelse att ett mer mångfacetterat utvärderingssystem, med flera indikatorer tillsammans med en omfattande och djuplodande kollegial grans­-
kning av enskilda publikationer, skulle förbättra kvaliteten på och värdet av den medicinska vetenskapen.