Sverige fick en ny vapenlag 1996. I lagen åläggs läkarna skyldighet att anmäla alla patienter till polismyndigheten som av medicins­ka skäl är olämpliga att inneha skjutvapen. 

Läkaren har ingen skyldighet att ta reda på om patienten faktiskt innehar vapen. Detta får polisen kontrollera. Läkare har som bekant inte tillgång till vapenregistret och kan därför inte göra en sådan kontroll.

År 2012 anmäldes 1 040 patienter till polisen. Av dessa saknade 70 procent vapen. Antalet anmälningar anses av myndigheterna för lågt och Socialstyrelsen har nu fått i uppdrag att utreda hur antalet kan öka. 

I förlängningen hoppas man att ett större antal anmälningar leder till färre brott och självmord där skjutvapen är inblandade. Låt oss därför granska hur sannolikt det är att detta blir resultatet. 

I Sverige finns cirka 2 miljoner skjutvapen som ägs av omkring 600 000 licensinnehavare. Av Sveriges drygt 9 miljoner innevånare kan därför 8,4 miljoner eller 93 procent räknas bort i detta sammanhang som vapenlösa och ointressanta. Läkaren ska dock göra sin lämplighetsbedömning på alla patienter om det inte »står klart« för läkaren att patienten inte har tillstånd att inneha skjutvapen. I lagen framgår inte hur denna selektion ska gå till.

Vän av ordning säger kanske något om de olagliga vapnen. Enligt polisens finns cirka 40 000 olagliga vapen i landet. Mycket talar för att dessa vapen är kraftigt överrepresenterade i brottsliga sammanhang. Enligt BRÅ 2011 ökade dödligt våld med illegala vapen under åren 1990–2008. Motsvarande våld med legala vapen mer än halverades under samma tid. 

En läkares anmälan till polisen påverkar naturligtvis inte mängden illegala vapen och den brottslighet som sker med dessa.

Åter till vapenlagens förhoppningar och krav på läkarkåren. Myndigheterna tycks anta att det i hög utsträckning är medicinskt olämpliga individer som begår brott. Detta är ett obestyrkt antagande med relativt låg sannolikhet. 

Vårt letande efter medicinskt olämpliga vapeninnehavare skulle därmed ha låg specificitet. Det skulle dessutom ha låg sensitivitet då våra metoder att identifiera medicinskt olämpliga är och kommer att förbli mycket grova. Att prognostisera ett beteende är inte lätt ens för läkare. Varken Anders Behring Breivik eller Peter Mangs hade stoppats av en enkel läkarbesiktning.

En diagnosmetod med både låg specificitet och sensitivitet borde inte få användas i evidensbaserad verksamhet. Kravet på att öka antalet anmälningar kommer dock att ha vissa effekter. Förtroendet för vården riskerar att påverkas negativt. Läkarens roll som myndighetsföreträdare blir uppenbar vid varje läkarbesök. 

Ett antal patienter kommer sannolikt att undvika kontakt med vården av rädsla att bli polisanmälda. Läkare får använda sin dyrbara tid till uppgifter av litet eller obefintligt värde. Annat viktigt arbete och and­ra patienter blir lidande. 

Det finns åtgärder som bör ge något bättre effekt. Läkarförbundet har länge förespråkat att den som söker vapenlicens får bekosta en riktad läkarundersökning som bör förnyas vart femte till vart tionde år. Ett liknande system är på väg att införas i Norge. En ökad jakt på de illegala vapnen, gärna i kombination med inlämning av vapen utan licens, så kallad vapenamnesti, kan genomföras. 

Insmuggling av illegala vapen måste i större utsträckning stoppas. Möjligheten att förvara stora mängder vapen i hemmet bör begränsas. Dessa åtgärder ger sannolikt bättre effekt på våldsbrott med vapen än att tvinga läkare att anmäla sina patienter som i de flesta fall är vapenlösa.

Socialstyrelsens pågående arbete bör få nya direktiv. I stället för att sträva efter fler polisanmälda patienter borde de medicins­ka kraven för innehav av vapenlicens definieras. Den som väljer att ansöka om vapenlicens bör kolla sin hälsa på samma sätt som en blivande bil- eller bussförare. 

Läs även:
Läkare uppmanas anmäla fler olämpliga vapeninnehavare