Svensk hjärt–kärlsjukvård i akuta skedet håller hög medicinsk klass. Socialstyrelsens nationella riktlinjer för det akuta omhändertagandet har fått stort genomslag i klinisk praxis. Trots denna positiva utveckling är hjärt–kärlsjukdomar ett av vårt lands största folkhälsoproblem, och sett i ett internationellt perspektiv har Sverige hög dödlighet i dessa sjukdomar, trots att nya behandlingsmetoder och läkemedel vunnit stort genomslag.

Resultaten är också sämre när det gäller sekundärpreventionen, där nationella kvalitetsregister som SEPHIA visar dålig måluppfyllelse både vad gäller livsstilsförändringar och minskning av riskfaktorer. Riskreduktionen varierar över landet, men pendlar mellan 20–40 procent. Därtill kommer att den förväntade åldersboomen från och med 2020 kommer att accentuera vårdbehovet.

Det finns mycket stark evidens för att prevention lönar sig i form av minskad sjuklighet och minskade kostnader. Ett bra exempel är sjukvårdsorganisationen Kaiser Permanente, som i huvudsak driver sin verksamhet i Kalifornien med cirka 9,2 miljoner patienter anslutna. De har insett att prevention lönar sig och har god måluppfyllelse vad gäller sekundärprevention, inte bara inom hjärt–kärlområdet utan även vad gäller exempelvis benskörhet och kronisk obstruktiv lungsjukdom.

I en rapporten »Det finns ingen ursäkt« (LIF; 2008) kunde man på goda underlag visa att antalet fall av stroke kunde minska med 10 000 per år om 2 miljoner personer med högt blodtryck uppnådde målblodtryck i 80 procent av fallen – en samhällsbesparing som kan uppskattas till cirka 7 miljarder kronor per år.

Varför har vi inte lyckats bättre med preventionen i Sverige? Orsakerna är säkert flera.

Läkarförbundets politik är att läkare måste få tillräcklig tid med patienten för att uppnå  hög kvalitet i diagnostik och behandling. Detta är särskilt viktigt även för att nå bra måluppfyllelse för sekundärpreventionen. Läkares arbetsinnehåll måste ses över och den administrativa bördan reduceras för att ge mer tid för patientkontakt. 

För närvarande håller en arbetsgrupp inom Läkarförbundet på att följa upp ett beslut av Läkarförbundets fullmäktigemöte för att på ett bättre sätt öka läkarens patient­ansvar.

Samverkan mellan primärvården och den öppna specialistvården är avgörande för att uppnå bättre sekundärprevention. Bristande bemanning och kontinuitet i primärvården är sannolikt också en bidragande orsak till den dåliga måluppfyllelsen. 

Ersättningssystemen måste ändras så att uppfyllelse av behandlingsmålen premieras. Samhällsvinsterna vid förbättrad prevention tillfaller i nuläget inte vårdande enhet eller region/landsting, utan minskar kommunernas eller statens kostnader. Det är ett av skälen till att förbundet förordar statlig finansiering av hälso- och sjukvård, men att vårdproduktionen ska utföras av många.

Ytterligare en möjlig förklaring till att sekundärpreventionen försämrats är användningen av generiska preparat. Läkarförbundet är i grunden positivt till användning av generiska preparat, men de ständiga bytena till lägsta pris skapar förvirring för patienterna. Har detta betydelse för följsamheten? I Läkartidningen (nr 36/2014, sidan 1403) refererar medicinske huvudredaktören Jan Östergren till en amerikansk studie (Ann Intern Med. 2014;161:96) som visar att det spelar stor roll för patienterna som behandlats efter hjärtinfarkt vilken färg och storlek tabletterna hade. 34 procent slutade att ta sina tabletter om färgen förändrades, och 66 procent slutade att ta dem om storleken förändrades. Detta måste tas på största allvar. 

Vi måste fortsätta att använda generiska preparat, men borde kunna kräva att tabletterna görs i samma storlek och färg. Det här är sannolikt en fråga som bör lösas på europeisk nivå.

Sekundärpreventionen är en viktig del av hälso- och sjukvården, och min förhoppning är att den ska komma i mer fokus. Vi har inte råd att försumma den ytterligare. Det finns alltför stora möjligheter att minska sjukligheten och göra stora samhällsbesparingar genom att öka måluppfyllelsen av medicinska risker inom många områden.