Pippi Långstrump ville inte bli stor. Hon svalde därför tillsammans med Annika och Tommy, med samma ambitioner, i skydd av mörkret varsitt krumelurpiller och uttalade de magiska orden: »Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur.« Litterärt fungerade nog protesten mot vuxenlivets förstelning och allmänna fantasilöshet. Visst, Pippi blev stor, om inte i vuxenblivandet så i alla fall en megastor världskändis. 

Med lite vilja kan krumelurpillret tjäna som exempel på att det finns mer eller mind­re beska piller som hjälper i fantasin. Än värre finns tabletter och dekokter också i dess mer reella skuggvärld som förr ka­l­lades kvacksalveri. Rågången mellan dagens mirakelmedicin som smörjer hjärtat lika bra som skolädret och medicinska läkemedel borde självklart vara närmast övertydlig. 

Tyvärr är fallet inte alltid så. I dag rekommenderar antroposofiskt inriktade doktorer på Vidarkliniken – med särskilda av regeringen godtagna dispenser – preparat som i from förhoppning påstås få berg av hälsokraft att förflyttas i självläkande riktning.  

Visst förekommer både positiva och negativa placeboeffekter även inom den traditionella skolmedicinen. Effekter som, utan cynism eller missriktad omsorg, utan evidens kan och ska tas tillvara på olika sätt i vården. Emellertid fungerar inte rosa och blå sockerpiller med placeboeffekt för att ens komplettera vårdens arsenal av potenta läkemedel. 

Läkarnas legitimation är djupt förenad med ett stort medicinskt ansvar för patienterna. Den läkemedelsbehandling och de råd som läkaren ger måste således vara förankrade i vetenskap och beprövad erfarenhet, de måste vara evidensbaserade. I grunden är det här en patientsäkerhetsfråga. Det handlar också om förtroende för den legitimerade yrkesutövaren.

Med hittillsvarande svenska praxis har antroposofiska preparat inga krav på vetenskapliga effektstudier. Både Läkemedelsverket och Socialstyrelsen har påtalat att det är oförenligt med patientsäkerhetslagens krav. 

I decennier har EU krävt att antroposofiska preparat antingen förbjuds eller godkänns som läkemedel. I Sverige är de varken läkemedelsklassade eller förbjudna. I stället ger regeringen regelmässigt dispens så att exempelvis Vidarkliniken i Järna kan använda sina tusentals antroposofiska preparat vid sidan av godkända läkemedel.

På förra regeringens uppdrag har Läkemedelsverket lämnat förslag till hur ett svenskt regelverk för godkännande av homeopatiska/antroposofiska preparat skulle kunna se ut. Läkemedelsverket gör bedömningen att frågan om att införliva EU-bestämmelserna i svensk lagstiftning till syvende och sist är en politisk fråga och inte i första hand ett vetenskapligt spörsmål. 

Efter en uppståndelse i medierna kring antroposofiska preparat klargör Gabriel Wikström, folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister, i en debattreplik i Expressen sina synpunkter kring den pågående beredningen i Socialdepartementet. Det handlar om att få slut på decennier av särbehandling genom ständiga beslut om undantag från det ordinarie regelverket för läkemedel. 

De grundläggande principer som gäller i svensk och europeisk läkemedelslagstiftning ska tillämpas även på antroposofiska preparat, och Läkemedelsverkets förslag ska nu skickas på remiss.

Gabriel Wikström anser vidare att Läkemedelsverket ska avgöra vilka preparat som ska godkännas eller registreras och att antroposofiska medel ska bedömas som andra jämförbara preparat. Här ska inte ges någon antroposofisk eller homeopatisk gräddfil.

Jag välkomnar Gabriel Wikströms förtydligande och förmodar självklart att Läkarförbundet får möjlighet att besvara remissen. Frågan om nya regler för godkännande av homeopatiska och antroposofiska preparat måste få en allmän beredning in­nan förslag läggs till riksdagen.

Pippi Långstrumps krumelurpiller och magiska metod är förstås sympatiska. Det är en helt annan sak om tillvägagångssättet ska realiseras i undantagssystem i vår svenska hälso- och sjukvård för patienter som trots allt råkat bliva »stura«.