Det finns många anledningar att sträva mot stabil bemanning. Läkarförbundet har i en studie samkört vår kartläggning av bemanningen inom primärvården med SKL:s Nationella patientenkät (NPE). Studien omfattade drygt 90 procent av landets vårdcentraler. 46 procent av vårdcentralerna var fullt bemannade. Övriga centraler delades in i tre lika stora grupper: upp till 28 procent vikarier/stafettläkare, mellan 29 och 46 procent samt mellan 47 och 65 procent vikarier/stafettläkare. Det framkom ett tydligt samband mellan hög andel fast anställda läkare och bättre upplevd kvalitet och kontinuitet i vården. Underlaget visar inte på sämre medicinskt omhändertagande utan exempelvis på osäkerhet kring samordningen av vården. 

Ökande kostnader och bristande kontinuitet ger ansvariga politiker berättigat huvudbry. Tendentiösa rubriker om »hyrläkarproblematiken« eller »giriga läkare« pekar mer eller mindre ut yrkesutövarna som boven i dramat. Det är inte bara fel utan rent av orättvist. Läkare bidrar genom arbete som hyr-, stafett- eller resursläkare på ett utmärkt sätt – inte minst till att verksamheter alls kan bedrivas. Ersättningen för att arbeta som inhyrd är visserligen inte dålig men inte lika generös som det framställs. Den är vare sig pensions- eller semestergrundande, vilket gör att läkaren får sätta av en betydande andel till detta. 

År 2011 lade landstingen 2,4 miljarder kronor på köp av tjänster från bemanningsföretag till vården, och året därpå satte SKL upp målet att summan skulle halveras till år 2014. Det blev en 40-procentig ökning i stället. Tanken att kostnaderna för bemanning kan räknas bort är intressant. Om landstingen bemannar med fast personal tillkommer ju kostnader för lön och pensionsavsättningar, försäkringar, kostnader för eventuell rehabilitering, semesterersättningar, kostnader för fortbildning osv. Kalkylen behöver dessutom även ta höjd för högre lönekostnader för att kunna rekrytera. Den intressanta siffran i sammanhanget borde vara differensen mellan ett sådant scenario och nuvarande kostnader för att hyra in personal. 

Frågan är dessutom om det med de beslutade politiska målen är realistiskt att avveckla eller ens halvera omfattningen av inhyrd personal? Visst vårdutbud är politiska vallöften som verksamhetsföreträdare mycket väl vet är orealistiska och enbart kan åstadkommas med inhyrd personal. När dialogen om bemanningsproblemen försiggår mellan politiken och journalistiken befästs dessutom bilden av att »hyrläkarproblematiken« beror på yrkesutövarna. Dessutom ifrågasätts yrkesetiken genom att ställa yrkesroll mot arbetsvillkor. 

Sannolikt skulle det gå att rekrytera bättre genom att erbjuda högre löner och anpassade arbetstider – men det tar emot. Från en del håll uttrycks det som att bemanningsproblemen förhoppningsvis är tillfälliga och att det är bättre att hyra personal till högre kostnader en viss tid än att betala någon eller några en högre lön med risken att det ska driva upp lönerna även för and-ra. Det är ju också ett val. Det optimala är att dimensionera antalet ST-tjänster väl och över flera år systematiskt arbeta med att säkra försörjningen. Västra Götaland är en av regionerna med flest obesatta läkartjänster. Enligt personaldirektören skulle VG-regionen behöva rekrytera omkring hundra läkare till vårdcentralerna, men problemet är att det finns för få allmänläkare. Och hon har rätt i det. Det är bara det att VG-regionen samtidigt delvis har haft anställningsstopp för ST i allmänmedicin. En intressant kombination i sammanhanget. 

Det har funnits försök till att hindra läkare från vissa arbetsformer eller att det ska finnas andra arbetstillfällen än de offentliga. Men att hindra någon från att arbeta extra på sin lediga tid kommer inte bemanna några verksamheter. Det kommer på sin höjd att leda till att några fler läkare själva målar sitt garage hemma. Regeringen kan utöka läkarutbildningen hur mycket som helst – verksamheter med dålig arbetsmiljö, avsaknad av möjlighet till professionell utveckling, ett dåligt ledarskap osv kommer alltid att ha bemanningsproblem. 

Den goda nyheten i sammanhanget är att det finns verksamheter som både är fullbemannade och välfungerande. De arbetar långsiktigt, har goda villkor och hög kvalitet. Doktorn förordar studiebesök på en eller flera av dessa.