Klagomålsutredningen, där Läkarförbundet ingår i expertgruppen, lämnade ett delbetänkande i våras och ska avge slutbetänkande till årsskiftet. Utredningen har i uppdrag att föreslå hur hanteringen av klagomål mot hälso- och sjukvården kan bli enklare, effektivare och mer ändamålsenlig. Det ska vara lätt att förstå hur man framför klagomål, den som klagar ska tas på allvar, klagomålet ska utredas seriöst och med kompetens och återkoppling till inblandade ska ske tydligt och inom rimlig tid. Klago­målssy­stemet ska också bidra till ökad patientsäkerhet och inte vara repressivt. Dessutom ska en god och samlad återkoppling göra att klagomålen verkligen bidrar till lärande och en positiv utveckling av vårdens kvalitet. Detta är bra utgångspunkter.

Läkarförbundet står också i stora delar bakom förslagen som lämnats i delbetänkandet.

Vårdgivarna ska ges ett utökat och tydligare ansvar för att ta emot och besvara klagomål mot vården. Det är viktigt att det finns en tydlig väg in i systemet. Denna väg bör vara vårdgivaren, vilket främjar ett lärande i vården. Snabbt vidtagna åtgärder från vårdgivaren bör i många fall leda till att patienten verkligen blir hörd, och att framförda synpunkter tas om hand. Detta bör i sin tur medföra färre tids- och resurskrävande utredningar via tillsynsmyndigheten.

En följd av vårdgivarnas ökade ansvar är att vårdpersonalen i större utsträckning kommer att bli involverade i omhändertagandet av klagomål. Här måste personalen ges faktiska möjligheter – inklusive tid – att kunna medverka och bidra till ett gott resultat.

Chefläkaren har en central roll i patientsäkerhetsarbetet. Kunskap, intresse och engagemang även hos andra chefer i vården spelar också en viktig roll, och chefer på alla nivåer i vården bör få tillräcklig utbildning och stöd i detta arbete. Det inkluderar kunskap om hur både patienter, anhöriga och personal bör ges stöd i samband med klagomål och negativa händelser i vården. Delbetänkandet har dock satt en tidsgräns på fyra veckor för vårdgivaren att avge ett svar, vilket i vissa fall kan vara alltför snävt. Dessutom kommer detta nya hanterande sannolikt att kräva ökade resurser på vårdenheterna. Här behövs ett förtydligande i slutbetänkandet.

Patientnämnderna föreslås få ett tydligare ansvar att hjälpa patienter att få svar från vårdgivaren, vilket är särskilt viktigt för dem som har svårt att att göra sin röst hörd. Här är det viktigt att nämnderna fungerar på likvärdigt sätt över landet – sannolikt kommer det att behöva tillföras resurser.

IVO ägnar i dagsläget en oproportionerligt stor andel av sina tillsynsresurser åt enskildas klagomål, vilket resulterat i långa handläggningstider och svårigheter för myndigheten att utöva riskbaserad och egen­initierad tillsyn inom områden dit särskild uppmärksamhet borde riktas. Läkarförbundet delar därför utredningens uppfattning att IVO:s skyldighet att utreda klagomål behöver begränsas något jämfört med i dag. Patienter och närstående måste dock även fortsättningsvis ges goda och tillräckliga möjligheter att få sina klagomål prövade av en sakkunnig och opartisk instans om det inte fungerar tillfredsställande i den första kontakten med vårdgivaren. Var »ribban« för IVO:s skyldighet att pröva klagomål ska läggas behöver därför mycket noga analyseras och preciseras i utredningens slutbetänkande. Regleringen ska vara tydlig och inte i sig skapa tillämpningsproblem. 

Vi ser det också som mycket viktigt att IVO alltid har tillräcklig medicinsk kompetens vid sina utredningar, helst i form av kliniskt verksamma personer inom aktuellt område. Såväl de som klagar på eller på annat sätt uppmärksammar IVO på missförhållanden i vården som de som är föremål för utredning måste kunna lita på att myndighetens bedömningar görs utifrån god medicinsk kunskap och kännedom om förhållandena i vården!

Utredningen föreslår att ordet »kritik« införs i patientsäkerhetslagen. Läkarförbundet motsätter sig detta. Ett införande av termen i lagtexten är onödigt och kan uppfattas som att man åter närmar sig HSAN:s gamla disciplinpåföljder. 

Vi ser att dagens system med mer systemtänkande än syndabockstänkande främjar en öppen kultur och motverkar att det blir repressivt. Däremot måste den kritik som lämnas till vårdgivare noggrant följas upp så att man ser att förbättringar verkligen genomförs.