Kompetensförsörjningen i svensk sjukvård är en av de viktigaste faktorerna för att rusta framtidens sjukvård och göra den högkvalitativ och patientsäker.  Inom många specialiteter råder brist på läkare, och en relativt stor andel av specialistläkare kommer att gå i pension de närmaste åren. Extra tydligt märks det inom stora specialiteter som allmänmedicin och psykiatri. Detta har varit känt sedan länge och har kunnat förutses. Parallellt förändras medicinen, vården och befolkningens krav och förväntningar, vilket gör att behoven av viss kompetens på viss plats förändras, senast tydliggjort genom utredningen Effektivitet i vården.  

Läkarförbundet har genom de senaste årens kartläggningar inom primärvård och slutenvård kunnat konstatera att huvudmän och arbetsgivarföreträdare, både lokalt och nationellt, inte haft kontroll över övergripande personalplanering och framtida kompetensförsörjning inom vården. De allra flesta specialitetsföreningar inom Läkarförbundet bedömer i en enkät 2015 att kompetensförsörjningen är i obalans. Det har alltför länge saknats en sammanhållen planering och ett gemensamt system för att tillgodose att rätt läkare finns på rätt plats i svensk sjukvård. Ansvaret för att följa den här utvecklingen åligger varje huvudman. Enligt § 15 hälso- och sjukvårdslagen är det en lagfäst självstyrande roll att planera för sin läkarförsörjning.För att se till att vi har rätt doktor på rätt plats för maximal kompetens, kontinuitet och tillgänglighet krävs enligt Läkarförbundet ett samlat grepp. Vi ser att en nationell samordning krävs mellan alla landsting samt mellan landstingen och nationell nivå. Vi vill att Socialstyrelsen får ett tydligare mandat att se till att kompetensförsörjningen inom svensk sjukvård uppnår gemensamma mål. Allt utifrån en grundlig analys och värdering om vilken sjukvård som innevånare i Sverige kommer att behöva i framtiden.

Styrning och rekrytering måste ske genom positiva incitament. Arbetsmiljö, lön, arbetsinnehåll och förutsättningar för läkarens uppdrag är variabler som måste användas för att se till att rätt doktor finns på rätt plats. Att kunna få möjlighet att forska, fortbilda sig och utveckla en bra individuell kompetens och karriärutveckling är ett måste för att skapa en god miljö som lockar blivande läkare till områden som behöver det bäst. Allt detta är ett måste på sjukhus, kliniker eller vårdcentraler för bästa möjliga utbildningsförutsättningar och utbildningskvalitet; allt utan att länsgränsen ska vara en mur för hur detta arbete kan bedrivas. 

Det är också viktigt att det från första dagen finns en planering och struktur gällande läkarförsörjningen. För att minska den totala utbildningstiden krävs också en ökad samordning i hela utbildningskedjan. Dimensioneringen av kedjan grundutbildning–AT–ST måste vara sådan att man inte får vänta på nästa steg i sin kompetensutveckling. I dag väntar alldeles för många läkare under utbildningen på nästa steg.

En viktig del av kompetensförsörjningen är att kompetensen från kollegor från länder utanför EU/EES tas tillvara på bästa sätt. Just nu är det alldeles för långa handläggningstider och för lite anpassad  utbildning, främst för språket, men även för teori och klinik. Att utveckla en systematiserad och finansierad introduktion med början i auskultation och provtjänstgöring borde vara prioriterat och utgöra en viktig del i de närmaste årens strategi för en balanserad kompetensförsörjning gällande läkare och annan legitimerad sjukvårdspersonal. Det är inte längre acceptabelt att sitta med armarna i kors eller att lägga hela ansvaret för vårdens personalplanering på det enskilda landstinget. Som patient har man rätt till en mer ansvarsfull kompetensförsörjning än så för att få träffa rätt läkare på rätt plats. 

En läkare med hög kompetens och tillgänglighet som finns för patientens behov framöver. Det är det som jag och Sveriges läkarförbund vill.