I mitt dagliga värv ingår numera ganska mycket av det som kallas »kunskapsstyrning«. Ett kunskapsstyrningsråd i mitt landsting tar ställning till vårdprogram och gemensamma riktlinjer, och i min region har vi en särskild samverkan i kunskapsstyrningsfrågor. Nationellt har alla landsting en gemensam struktur för kunskapsstyrning som initierar och tar fram nationella vårdprogram och tillsätter kompetensgrupper för strategiskt viktiga områden. För mig, som är övertygad om att evidensbasering av sjukvården är en av nycklarna till bästa vård för patienten och mesta vård för pengarna, är det här en glädjande och positiv utveckling. Men jag hör på sina håll en skepsis mot begreppet kunskapsstyrning. »Kunskapsstöd är väl bra, men någon styrning vill vi inte veta av. Varför kan vi inte bara få göra det som är bäst för patienten?«, kan det exempelvis låta. Så varför tycker jag då att kunskapsstyrning är positivt och dessutom ett bra begrepp?

Benämningen först: I Sverige har vi ingen brist på styrmodeller. Särskilt inte i hälso- och sjukvården. Det är inte så länge sedan vi harmades då journalisten Zaremba med några väl valda exempel åskådliggjorde baksidan med New public management (NPM). I jakt på pinnarnas effektivitet hade patientens perspektiv och samordning mellan vårdgivare gått förlorad. Som alternativ finns resultatstyrning, produktionsstyrning, ekonomistyrning och mycket mer. Men ett mer tilltalande alternativ är just kunskapsstyrning – att bästa möjliga kunskap ska styra hur vi organiserar vården och vilka metoder vi använder. Att kunskap, evidensbaserad sådan, ska styra vad vi gör är mycket tilltalande i en bransch som vår, där bristande kunskap och fel metod får så allvarliga konsekvenser.

I vår yrkestradition har »kompetens« alltid varit ett centralt begrepp. Utbildningen är lång, och den som kan och vet mycket åtnjuter respekt hos sina kollegor, medan det motsatta gäller den som slarvar eller inte lyckas hålla sin kompetens uppdaterad. Kanske är en baksida med denna vår värdegrund att vi värderar den djupa kunskapen högt, men inte lika lätt ser betydelsen av den breda. Kanske har vi då i någon mån missat konsekvensen av att medicinen utvecklats från ett personbundet hantverk till ett system med många nödvändiga kompetenser, att vi nu förutom djup individuell medicinsk kompetens också måste ha en gemensam systemförståelse och enas kring vilken metod vi ska använda för att hjälpa patienten och när vilken insats ska ges. Att den medicinska kunskapen nu är för omfattande för någon enda person att i sin helhet behärska, förstärker detta.

Om vi inte har en sådan gemensam förståelse blir konsekvensen för patienten att det som en vårdgivare sagt inte gäller när han eller hon kommer till nästa. Patienten upplever att den tidigare läkaren saknade kompetens, eftersom det blir nya besked när han eller hon träffar nästa fastän båda var för sig kan ha haft en fullt rimlig plan för att lösa patientens problem. De som runt patient–läkarmötet ger sina insatser till patienten har också lättare att göra rätt, om de inte måste byta metodik efter vilken läkare patienten har. Det är också därför frågan om patientansvarig läkare är så viktig.

»Men varje patient är ju unik. Inte kan man stelbent behandla alla efter vad som står i ett vårdprogram!« Idén med vårdprogram är inte att de blint ska följas, utan vara en rekommendation som man gör avsteg från när det bättre passar patienten. Att veta när och hur är en stor del av läkekonsten! Men den som alltför ofta behandlar patienter annorlunda än vad kloka kollegor i samverkan rekommenderat i ett vårdprogram bör nog fundera över sin egen bevekelsegrund för detta.

Men vi bör inte enbart följa vårdprogram. Vi måste vara med och skapa dem också. Ta initiativ till att vårdprogram tas fram där fel metod ger allvarliga konsekvenser, kunskapstillväxten är snabb, kvalitetsvariationen stor eller tillgången till bästa praktik är ojämnt fördelad i landet, liksom att mäta kvaliteten på det vi gör, redovisa våra resultat och se och lära av hur andra gör så att vi ständigt blir bättre och, inte minst, aktivt tillgängliggöra vår kompetens i de arbetsgrupper som ska formulera bästa praktik.

I internationella mätningar är sjukvårdens resultat – precis omvänt vad vi hör om skolan – i absoluta toppen både vad gäller kvalitet och kostnadseffektivitet. Dit kom vi genom en värdegrund som lyfte fram kunskap och lät den styra vad vi gör. Det är därför bra om det även i ett bredare perspektiv får vara vår styrmodell.