Julen närmar sig med stormsteg och långa arbetsdagar varvas med julstök. Lagom till första advent och att barnen börjat fila på sina önskelistor presenterade regeringen forskningspropositionen »Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft«. I propositionen beskrivs behovet av tryggare villkor och stärkta karriärvägar för unga forskare, liksom behovet av ökad mobilitet mellan akademin och det omgivande samhället. 

Stora delar av texten skulle kunna vara hämtad ur någon av de inlagor Läkarförbundet lämnat till regeringen under de senaste årens forskningspolitiska arbete. Detta stod högt upp på min önskelista, och jag är glad över att regeringen delar Läkarförbundets syn på forskningspolitikens utmaningar. 

Om svensk medicinsk forskning även fortsättningsvis ska hålla världsklass krävs dock mer än en korrekt verklighetsbeskrivning. Risken är att det annars bara blir tomma ord, även om de låter som ljuv musik i våra öron.

Efter att forskningspropositionen presenterades har debatten främst kommit att handla om pengar. Att den medicinska forskningen av allt att döma får en något mindre del av anslagskakan än föregående år är oroväckande. Med en växande befolkning, som lever allt längre, ökar kraven på den medicinska utvecklingen. Vi behöver en forskningspolitik som antar, inte duckar för, den utmaningen.

Hur mycket pengar den medicinska forskningen tilldelas spelar dock mindre roll om forskningens grundläggande villkor inte lockar läkare att välja och bedriva forskning. Att regeringen i propositionen föreslår att utbildningsbidraget slopas och skjuter till 1,3 miljarder i basanslag till lärosätena med uppmaningen att stärka kvaliteten i unga forskares anställningar och karriärstruktur är därför glädjande. Men det räcker inte. 

I somras tillstyrkte Läkarförbundet Forskarkarriärsutredningens förslag om att begränsa stipendiefinansieringen samt inrätta en ny meriteringsanställning – biträdande lektorat – med rätt till prövning för tillsvidareanställning. I forskningspropositionen ger regeringen inte besked om något av dessa förslag, utan hänvisar endast till fortsatt beredning i Regeringskansliet. Läkarförbundet kommer att bevaka detta arbete mycket noga. Om regeringens tal om att stärka villkoren och karriärvägarna för unga forskare ska vara trovärdigt krävs det att dessa förslag blir verklighet. Så snart som möjligt hoppas vi även att regeringen går ett steg längre och helt avskaffar stipendier som finansieringsform för doktorander.

I forskningspropositionen lyfts även läkares möjlighet till kombinationsanställning fram som exempel på en anställning med god kvalitet som främjar utbyte mellan forskning och klinisk verksamhet. Givet propositionens fokus på såväl anställningskvalitet som samverkan mellan akademi och samhälle är det anmärkningsvärt att regeringen stannar vid exemplet. 

Läkarförbundet har länge påtalat behovet av både fler kombinationsanställningar och en utvidgning av vilka som har möjlighet att få tillgång till dessa tjänster. Att kunna kombinera forskning och klinisk verksamhet under trygga anställningsformer skulle stärka svensk forskning, och i årets forskningsproposition försitter regeringen ett gyllene tillfälle att leverera. 

För att svensk hälso- och sjukvård även fortsättningsvis ska hålla hög kvalitet och kunna utvecklas i den takt som befolkningens framtida vårdbehov kräver, måste det finnas möjlighet att kombinera forskning, undervisning och kliniskt arbete på alla nivåer i forskarkarriären. 

Det vore synnerligen olyckligt för samhället – och för den enskilde individen – om undermåliga villkor och karriärvägar tvingar dagens och framtidens kliniska forskare att välja bort forskning. Forskningspropositionen visar att regeringen förstår detta, men våra patienter och forskande läkarkollegor behöver mer än förståelse i julklapp. Så när klapparna är öppnade och nyårsklockorna ringt förväntar vi oss handling.