Förra veckan kom så årets budgetproposition. Finansminister Magdalena Andersson (S) såg märkbart nöjd ut på presskonferensen när hon presenterade satsningar på närmre 40 miljarder kronor. Stora delar av budgeten hamnar i välfärden, och för sjukvården genererar statsbudgeten totalt 5,5 miljarder i öronmärkta medel, plus en viss ökning av de generella statsbidragen till landstingen. Det är en välkommen injektion i sjukvården. Från nästa år kommer man också kunna göra skatteavdrag på fackföreningsavgiften. Det blir alltså billigare att vara med i Läkarförbundet.

Särskilt glädjande är att vi nu sakta börjar se satsningar inom primärvård och öppenvård. Regeringen prioriterar här bland annat vuxen- och barnpsykiatrin. Den psykiska ohälsan växer oroväckande snabbt i samhället, samtidigt som köerna för både utredning och behandling blir allt längre. Det är därför bra att regeringen sätter in åtgärder. Särskilt prioriterat vore att ge Socialstyrelsen resurser att öka antalet SK-kurser inom psykiatri så att vi får fler psykiatrer.

Enligt en nyligen publicerad artikel i Sjukhusläkaren har det skett en drastisk minskning av antalet patienter som får behandling inom den lagstadgade vårdgarantin. Samtidigt vittnar läkarkåren om en alltmer ansträngd arbetsmiljö. 

Inom primärvården har runt hälften av läkarna gått ner i arbetstid för att orka med sitt jobb. Regeringen aviserar nu en patientmiljard för att öka tillgängligheten samt förstärka vårdgarantin i primärvården. Det är positivt att medel avsätts till primärvården. Det är till och med helt nödvändigt. Men varken skärpt vårdgaranti eller patientkontrakt uppfyller behovet av tillgänglighet och kontinuitet. Tillgänglighet är helt beroende av att det finns läkare att få tid hos. Så målet med satsningen borde vara att få flera läkare till primär- och öppenvården. 

Regeringen svarar bland annat med 2 miljarder i personalsatsningar samt att nästa år utöka läkarutbildningen med 40 nya platser. Flaskhalsarna i kompetensförsörjningen ligger dock inte i att vi har för få utbildningsplatser, även om vi givetvis välkomnar fler läkarstudenter. I våras berättade jag just detta i riksdagens socialutskott. Den stora utmaningen ligger på vägen från läkarutbildningen till färdig specialist. Här behövs fler AT- och ST-tjänster samt riktade insatser för att öka antalet specialister inom bland annat allmänmedicin, psykiatri och patologi. 

I det allmänna glädjeruset i en högkonjunktur finns alltid risk att de långsiktiga och strukturella behoven glöms bort. Läkarförbundet har sedan länge talat om behovet av en nationell primärvårdsreform. Målet måste vara en fullt utbyggd primärvård. Det behövs för både den nära vården och för den högspecialiserade sjukhusvården. Regeringen pekar i årets budget inte ut någon framtidsriktning för detta. Tillgänglighet och kontinuitet är ändå vad människor grubblar över: »Vad händer den dag jag blir sjuk?«, »Ska min gamla mamma behöva träffa 16 olika läkare?«, »Vem är det egentligen som är patientansvarig läkare?« 

Det är inte försvarligt att människor kan namnet på sin tandläkare och tandhygienist men inte har en egen läkare. Alla borde veta vem som är deras läkare på vårdcentralen. Det vore en bra målsättning för svensk primärvård och något som varje politiskt parti borde kunna skriva under. 

Även om det i regeringens höstbudget finns goda intentioner, fortsätter vi att efterlysa lösningar på de strukturella problemen i svensk hälso- och sjukvård. När nu pengarna kommer att fördelas ned till landstingen behöver de konkretiseras. Min uppmaning till landstingspolitiker och tjänstemän runt om i landet är att direkt ta kontakt med den lokala läkarföreningen, så att de medel som nu aviserats också prioriteras rätt. Det vore en tydlig signal om ökad tillit i landstingens verksamhet, och att låta proffsen vara proffs.