Den viktigaste resursen inom hälso- och sjukvården är dess personal. En adekvat tillgång till läkare är grundläggande för att kunna erbjuda en god vård. Som bekant tar det lång tid att få fram en färdig specialistläkare. Läkarstudier, följt av AT och ST, tar minst 12 år. I realiteten tar resan runt 15 år. Staten och universiteten sköter antalet utbildningsplatser på läkarutbildningen, medan antalet AT- och ST-tjänster sköts av landstingen. I dag råder obalans i dimensioneringen av de olika stegen, vilket fördröjer tiden till färdig specialist. För att komma till rätta med problemet behövs tillförlitlig statistik och ett ökat samarbete mellan landstingen och staten. 

Nyligen publicerade Sylf (Sveriges yngre läkares förening) »Väntetidsrapport 2017. Underläkare var god dröj«, som visar att väntetiderna till AT har ökat med 50 procent sedan mätningarna började 2008; nu är de hela 10,3 månader. AT-platserna som erbjuds varar oftast 21 månader. Slutsatsen är att det i snitt tar 31 månader från examen till legitimation; alltså långt ifrån de tänkta 18 månaderna. Det dryga året som varje läkare i snitt försenas är ett år som hen hade kunnat arbeta som specialist. Förseningen får ekonomiska konsekvenser för individen, men är också ett slöseri med samhällets resurser. 

Läkarna som väntar på AT är sällan arbetslösa. De flesta arbetar på korta osäkra visstidsanställningar utan rätt till vare sig handledning eller utbildning. Väntetiderna till AT får som konsekvens att introduktionen till läkaryrket för de flesta inte sker under AT, så som det är tänkt. Steget mellan AT och ST fungerar för många läkare på liknande sätt. Vikariat avlöser vikariat, men sällan är vikariaten för någon annan läkare som tillfälligt är ur tjänst. Ibland får underläkaren på vikariat gå kurser, ibland inte. I slutändan får en del av vikariaten tillgodoräknas i ST, som oftast blir längre än fem år. 

Läkare är i snitt runt 40 år när de blir specialister. Det är en högre ålder än i många länder, och vägen till färdig specialist kantas av väntetider och för många även osäkra anställningar som fördröjer karriärutvecklingen. Detta samtidigt som det finns brist på läkare inom vissa specialiteter på vissa ställen. 

De goda medicinska resultaten i Sverige har många orsaker. Att de duktigaste individerna med högst betyg väljer att bli läkare är ett av dem – och de väljer rätt. Att vara läkare och hjälpa patienter är ett av de mest tillfredsställande och finaste arbeten som finns. Det roliga i yrket har länge kompenserat för arbetsmarknaden som möter de nyexaminerade läkarna. Risken är att så inte kommer att vara fallet i framtiden. Landstingen måste klara av att erbjuda konkurrenskraftiga villkor och bra utvecklingsmöjligheter. Här är ett adekvat antal AT- och ST tjänster att betrakta som en basal nivå av detta erbjudande.  

Planeringen av kompetensförsörjningen för läkare är komplex och har länge varit under all kritik. Flera huvudmän – både landsting och staten – är involverade. Förutsättningarna gör att läkarförsörjningen måste vara långsiktig och välplanerad samt bygga på tillförlitlig statistik och välgrundat underlag. Den behöver också karaktäriseras av samarbete och god kommunikation, både mellan staten och landstingen och mellan landstingen. 

Socialstyrelsen utreder för närvarande det nationella planeringsstödet. Läkarförbundet välkomnar arbetet och ser att ett planeringsstöd av högre kvalitet kan utgöra den statistik och det underlag som behövs för att nå en läkarförsörjning i balans. För att statistiken ska kunna omsättas i praktik behövs även ett nationellt forum där staten och landstingen kommunicerar och samarbetar kring läkarförsörjningen. Redan nu finns Socialstyrelsens ST-råd som arbetar med kvaliteten kring ST. Där är både Läkarförbundet och Sylf representerade. Med ett utökat uppdrag skulle ST-rådet kunna utgöra basen för detta forum.