Regeringen tillsatte i april 2014 en särskild utredare med uppgift att lämna förslag till hur den högspecialiserade vården kan utvecklas genom en ökad koncentration. Utredningen antog namnet Utredningen om högspecialiserad vård. I november 2015 blev man färdiga med betänkandet »Träning ger färdighet. Koncentrera vården för patientens bästa«.

Förslaget har processats på regeringskansliet som slutligen landade i propositionen »En ny beslutsprocess för den högspecialiserade vården«. Denna proposition antogs av riksdagen den 8 mars i år och ersätter systemet med rikssjukvård och den nationella nivåstruktureringen av cancervården.

I två avsnitt av »Den stora sjukhusstriden« i Dokument inifrån (SVT) har nu omläggningen av den högspecialiserade vården granskats. Programmen har fått fart på en debatt runt om i landet där reaktionerna mot brister i utredningens underlag, som ligger till grund för en del av de förändringar av vården som nu sker, har varit starka.

I Läkarförbundets remissvar till utredningen ställde vi oss i huvudsak bakom betänkandets förslag, men vi framförde bland annat kritik mot att osjälvständigt följa de normtal gällande volym som föreslås i utredningen. Dessutom gjorde vi viktiga påpekanden om att konsekvenserna av en nivåstrukturering av den högspecialiserade vården inte kan avgöras »utan att frågan om akutsjukvårdens struktur och konsekvenserna för det akuta omhändertagandet är utredd«. Att träning ger färdighet är oomtvistat. Att koncentrera viss vård och decentralisera annan är rätt väg och en naturlig utveckling, har många kolleger visat. Men det gäller ju all vård – även ingrepp som inte klassas som högspecialiserad vård. För att kunna ge högkvalitativ vård – högspecialiserad eller inte, inklusive akutsjukvård – krävs också träning. Akutsjukvård är inte »ad hoc«-sjukvård utan är i sig till stor del högspecialiserad verksamhet. För högkvalitativ vård krävs ett helhetstänkande och beaktande av en rad funktioner. Att rycka två centrala kort i korthuset brukar vara en dålig strategi om man inte vill att huset ska falla ihop.  

Det finns också en oro, i spåren av den påbörjade centraliseringen av cancervården, att omläggningen kommer ha negativ inverkan på välfungerande vårdkedjor och infrastruktur i övrig sjukvård. Förvärrade vårdköer och äventyrad patientsäkerhet har redan förekommit. Här är det viktigt att utvärdering och uppföljning görs. Att lära av och dra slutsatser av resultat av organisatoriska förändringar är viktigt.

Problemet är att själva processen med nivåstrukturering av viss vård har påbörjats utan att först utreda och fastställa hur akutsjukvården ska säkerställas, hur akutuppdrag och eftervård ska säkras, inte minst kopplat till kompetensförsörjning. Detta gäller mindre men även större sjukhus. Innan delar av vården lyfts bort från en välfungerande verksamhet som beräknas ha en viktig roll i vården behöver konsekvenser av förändringarna utredas: vilken vård som kan decentraliseras, kartläggas och hanteras samtidigt. 

Det viktiga nu är att sjukhusens basvård och akutsjukhusens uppdrag tydliggörs. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys utredning »Akutsjukvårdens organisation och nivåstrukturering« och den statliga utredningen »Samordnad utveckling för god och nära vård« har båda fått i uppdrag att titta på dessa frågor. Man måste på allvar ta till sig den oro som specialitetsföreningar och Läkarförbundet lyft fram kring konsekvenserna för basvården när sjukvården centraliseras. En nationell definition av akutsjukvårdens uppdrag och innehåll borde ligga fast innan man eventuellt skalar av mer verksamhet på landets sjukhus. Arbetet med detta måste förlöpa parallellt, det vill säga i samklang med centralisering. I Sverige brukar vi ju framhäva vår modell med samverkan och dialog. Dags att visa vår förmåga till detta i en så komplex fråga som planering av sjukvård.

Det är viktigt att regeringen nu påskyndar utredningarna för att se över akutsjukvården, dess uppdrag och vilka konsekvenser en koncentration av den regionala högspecialiserade vården får för akutsjukvården. Det är särskilt viktigt ur perspektivet av akutsjukvårdens täta sammankoppling med den högspecialiserade vården och behov av tillräckliga patientvolymer och kompetens. Och inte minst är det viktigt att
beakta vilken vård som behöver flyttas ut när viss vård koncentreras/centraliseras.