Nästa år är det femtio år sedan det nuvarande systemet med läkarutbildning och efterföljande allmäntjänstgöring infördes. Den obligatoriska allmäntjänstgöringen infördes som en politisk åtgärd i syfte att stärka bemanningen i landsorten samt inom primärvården och psykiatrin. Likt tidigare modeller var det övergripande syftet att ge läkaren en bred medicinsk grund att stå på inför den kommande yrkesutövningen och specialiseringen. 

Läkarutbildningsutredningen tillsattes 2011, och sedan dess har kvarnarna malt, sakta men stadigt. Nyligen meddelade till slut regeringen att de avser gå vidare i processen mot en ny, sexårig läkarutbildning med efterföljande bastjänstgöring, vilket innebär att den i dag minst 18 månader långa allmäntjänstgöring ser ut att bli ersatt av en målstyrd bastjänstgöring med en normtid kring 12 månader. Två av flera positiva förändringar som bastjänstgöringen medför är att utlandsutbildade läkare får en god introduktion till den svenska hälso- och sjukvården, samt att tjänstgöringens utformning blir mer flexibel och därmed kan minska problemet med AT-flaskhalsen.

I det liggande förslaget om bastjänstgöringen framgår höjda ambitioner om att tjänstgöringen ska vara en utbildningstjänst, jämfört med hur det ser ut i dag. En annan viktig inriktning är att både den nya grundutbildningen och bastjänstgöringen kommer att ha ett ökat fokus på generella medicinska kompetenser som kommunikation och professionalism samt förmågan till att diagnostisera och handlägga vanliga och akuta medicinska tillstånd. Sammantaget innebär detta att läkarstudenten och BT-läkaren förväntas befinna sig i primärvården och akutsjukvården i större utsträckning än i dag, där det finns goda förutsättningar att uppnå lärandemålen. 

Primärvården är en unik arena för utbildning, där studenten bland annat ges möjlighet att under handledning ta emot patienter med ett representativt urval av de vanligaste sjukdomstillstånden. I mötet med patienten finns det goda möjligheter att utveckla centrala kompetenser som bemötande, anamnestagning, differentialdiagnostiskt resonemang och sjukdomsförebyggande arbete. 

Men på de platser dit studenterna och de bastjänstgörande läkarna flyttar kommer det förstås även att behöva finnas handledare. Primärvården har länge haft utmaningar kopplade till kompetensförsörjningen, och dessa gör sig gällande inte minst genom ett underskott på handledarutbildade och pedagogiskt intresserade allmänläkare. Ofta råder en arbetssituation som gör att vårdproduktionen konkurrerar med tid för utbildning, forskning och fortbildning. Åtgärder behöver vidtas för att säkerställa att allmänläkare får den tid och det stöd som behövs för att utföra utbildningsuppdraget på bästa sätt.  

En utbildning som blir alltmer decentraliserad till primärvården, samtidigt som antalet utbildningsplatser fortsätter att öka, ställer ökade krav på den övergripande samordningen. Den rådande bristen på handledarutbildade allmänläkare och avsaknaden av infrastruktur för utbildningsverksamhet på flera av Sveriges vårdcentraler får inte utgöra ett skäl för att dröja kvar i samma sjukhustunga utbildningsstruktur som råder i dagsläget, utan bör snarare leda till åtgärder. 

 Regeringen har nu skickat ut ett förslag om att läkarutbildningen och bastjänstgöringen ska införas redan från och med hösten 2020. Fortsatta satsningar på en stärkt utbildningskultur i primärvården kommer att ha positiva effekter på studenters lärande och primärvårdens långsiktiga kompetensförsörjning. Jag hoppas att vi kommer minnas det kommande årtiondet som den tid då studenterna blev en lika självklar del på vårdcentralerna som kaffeapparaten.