Det gick ett sus genom salen i Reykjavik. Läkarförbundet var på plats för att delta i World Medical Associations generalförsamling. Den modiga Nadia Murad och dr Denis Mukwege hade tilldelats Nobels fredspris för sitt arbete mot sexualiserat våld som vapen i krig och konflikter. Det är bra att övergreppen får global uppmärksamhet, men som pristagarna påpekar behövs insatser för att förhindra sexualiserat våld. 

Gynekologen Denis Mukweges arbete är väl känt världen över. Han har vigt stora delar av sitt liv åt kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa. Som läkare arbetar han i Demokratiska republiken Kongos östra delar, som länge varit drabbade av konflikt och interna stridigheter. Doktor Mukwege har bland annat i Läkartidningen (LT nr 32–33/2013) beskrivit fasansfulla våldtäkter och tortyr av kvinnor och barn i det område han verkar. Artikeln är väl värd att läsa, även om den innehåller starka beskrivningar av verkligheten. 

Sexuellt våld i väpnade konflikter är givetvis strängt förbjudet, men något som ändå används som ett maktmedel för att kontrollera civilbefolkningen. Unicef uppskattar att cirka 80 procent av de som i dag är på flykt är just kvinnor och barn. I Kongo, som är rikt på naturresurser, är kontrollen av marktillgångar för exploatering viktig för både rebeller och regeringsstyrkor. Sexuella övergrepp är omfattande och det har konstaterats att över 2 miljoner kvinnor har blivit utsatta för våldtäkt i landet. På så sätt lyckas de krigande parterna sätta skräck i civilbefolkningen, för att sedan ta över landområden. 

Läkarförbundet och WMA ser med oro på utvecklingen i både Kongo och andra krigsdrabbade länder. Läkares grundläggande roll handlar om att bota och linda, och vi finns närvarande även i väpnade konflikter. Genèvekonventionen (1949) lyfter särskilt upp skyddandet av civilbefolkningen i väpnade strider. Detta till trots finns flera rapporter som visar att respekten för läkares roll i väpnade konflikter kontinuerligt hotas. Röda Korsets bilar utsätts för attentat i Afghanistan. I krigets Syrien har de krigförande makterna bombat civila sjukhus. Att arbeta som gynekolog i Kongo är inte bara en påfrestning vad gäller medicinsk utrustning, det är också att utmana maktordningen i landet. På Panzisjukhuset, där Denis Mukwege arbetar, tvingas han leva med sin familj inne på sjukhuset, ständigt i närvaro av en säkerhetsvakt. Familjemedlemmar har tidigare kidnappats, han själv lever under dödshot. 

WMA har antagit flera resolutioner och uttalanden kring väpnade konflikter. Vid mötet i Chicago i oktober 2017 lyftes särskilt kvinnor och barns utsatthet i väpnade konflikter, men också läkares roll i att utöva påtryckningar gentemot makthavare och deras åtaganden för att skydda civilbefolkningen i väpnad konflikt. Genom läkares särskilda kunskap om väpnade konflikter kan vi öka trycket på att värna de humanitära insatserna som sker i krigets skugga.

Dr Mukwege var skeptisk till sin nominering till Nobels fredspris. Som läkare och gynekolog är hans prioritet kvinnorna och insatser för att minska deras lidande. Otaliga FN-rapporter har skrivits om krigets effekter för kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa i Kongo. Det bevakas och granskas, men utan konkreta åtgärder som har effekt. Frustrationen hos dr Mukwege är högst berättigad och delas av många. UN-OCHA, som koordinerar humanitära insatser, konstaterar själva i en rapport 2015 att kvinnor och flickor ofta exkluderas och marginaliseras i de humanitära insatser som sätts in för att hjälpa dem. 

Nobels fredspris har historiskt gått till en rad personligheter och organisationer som gjort stora insatser för världsfreden. Men med varje utmärkelse behöver också nya krav på makthavare ställas. Med detta års pris har vi framför allt ett gemensamt ansvar att påverka och utöva inflytande om ett totalt avskaffande av sexualiserat våld som vapen i krig och konflikter.