Den statliga utredningen »Samordnad utveckling för god och nära vård« har gjort ett omfattande arbete med att kartlägga, analysera och föreslå förbättringar för den svenska primärvården. I somras lämnade utredningen sitt andra delbetänkande, »God och nära vård, en primärvårdsreform« (SOU 2018:39), och nyligen lämnade Läkarförbundet in sitt remissvar på delbetänkandet. I utredningen beskrivs förslag som rätt hanterade kan innebära flera steg framåt för att åtgärda problem med dålig kontinuitet och brist på allmänläkare. 

Välkommet är förslaget om en statlig insats för fler ST i allmänmedicin, successivt 1 250 flera. Likaså att Socialstyrelsen föreslås få i uppdrag att kartlägga dimensioneringen av ST-tjänster. Landstingen har sedan decennier tillbaka ansvar för att landet har tillräckligt antal specialister. Bevisligen har de problem att uppfylla sitt åtagande. Då är det naturligt att staten kliver in och tar ansvar. 

Men det är de delar som saknas i utredningen som sticker ut mest. Listning på läkare, den avgörande frågan, förmår utredningen inte att lägga fram. Trots mångordighet är förklaringen här vag och bristfällig. Än mera ologiskt är det när betänkandet instämmer i behovet av bättre kontinuitet och att patienter bör träffa samma läkare. Lägg till att befolkningen önskar att få välja att lista sig på läkare och att det finns ett brett politiskt stöd för detta. Då är det ett misstag att utredningen föreslår att listning fortfarande ska ske på vårdcentral. Det har bevisligen inte varit tillräckligt. För att säkra kontinuiteten och främja tillgängligheten behöver listningen ske på läkare, och inte på en anonym vårdcentral där varken läkarbemanning eller antalet patienter per läkare definierats. 

Utredningen snurrar ytterligare till det och ställer listning på läkare i motsats till teamarbete. 

Det är ett präktigt feltänk. Dessa är symbiotiska komponenter. Att patienten har en fast läkare, med det medicinska ansvaret, är en förutsättning för ett välfungerande teamarbete, där poängen är att olika kompetenser samlas runt patienten.

Läkarförbundet instämmer inte heller i resonemangen om att listning på läkare behöver innebära att ersättningen därmed, som i Danmark och Norge, är kopplad till den enskilde fasta läkaren. Det borde en statlig utredning rimligen ha kunskap om. Det här går mycket väl att förena med ett system där inte alla läkare har en egen verksamhet, så som husläkarlagen
var formulerad (1993–95). Om detta nämns inget i betänkandet.

Att Sverige har tagit så lätt på frågan om att säkra att invånarna ska ha en trygg läkarkontakt är ingen anledning till att inte agera. Patienter som inte själva valt att lista sig på en läkare bör få en tilldelad. 

Det är viktigt ur ett jämlikhetsperspektiv. Annars finns en uppenbar risk att endast de som själva aktivt valt en fast läkare får en god kontinuitet i vården. Individen ska inte stå utan en fast läkare om vederbörande inte aktivt har valt att lista sig på en läkare när han eller hon var frisk.

Vi kan inte heller glömma frågan om listningstak. Det krävs ingen avancerad matematik för att visa att för många patienter inte kan dela på en läkare. I dag går dessutom många läkare på knäna av hög arbetsbelastning och etisk stress. Med ett övermäktigt antal patienter och små möjligheter att påverka sin arbetssituation är det bäddat för en ohållbar arbetssituation. Utan möjlighet att avgränsa och anpassa uppdraget utifrån patienternas antal och behov riskerar kvaliteten i primärvården att sjunka.

Det råder stor konsensus kring problembeskrivningen rörande primärvården. Det är bra. I skrivande stund har vi också precis fått besked att den nya statsbudgeten för 2019 aviserar att en primärvårdsreform blir verklighet, och att den nuvarande utredningen ska kompletteras med Läkarförbundets krav på fast läkare och en modell för listningstak. Det är en stor seger för både vården och dess patienter. Med det sagt inväntar vi nu bara en regering för verkställandet.