I  USA dör varje år tiotusentals amerikaner på grund av opioidöverdoser. Det är den vanligaste dödsorsaken för personer under 50 år. Man talar om opioidkrisen eller opioidepidemin. Opioider har där blivit ett enormt samhällsproblem och till och med orsakat en minskning i medellivslängd. De stora problemen började på 1990-talet och förskrivna läkemedel, framför allt oxikodon, har spelat en avgörande roll. Man kan se ett skifte från en restriktivitet och försiktighet, till en förskrivning där beroendeproblematiken inte beaktats, men med den goda intentionen att ingen ska ha ont. 

I Sverige är problematiken inte alls på samma nivå som USA, men vi har all anledning att vara uppmärksamma för att försöka motverka att opioidberoendet ökar. Vi har en relativt konstant förskrivning av opioider, men i gruppen ser vi en växande förskrivning av preparat innehållande just oxikodon. På 10 års tid har antalet recept som innehåller oxikodon mer än fyrfaldigats, enligt Socialstyrelsens statistik. Detta kan självklart vara helt adekvat om preparatet används som smärtstillande för cancerpatienter eller under en kortare tid efter exempelvis en operation, men man kan utveckla ett oxikodonberoende så snabbt som på 2 veckor. 

Jag har själv börjat fråga mina patienter vid återbesök efter kirurgi hur mycket smärtstillande de har kvar hemma. Majoriteten har åtminstone ett par tabletter liggande. När eller av vem de senare används har jag självklart ingen möjlighet att kontrollera, men det finns en risk att preparaten hittas av närstående på besök etc. Och patienter som hamnar i ett beroende har utöver våra eventuella förskrivningar en svart marknad där droger och läkemedel kan erhållas. Vi som läkare bör göra allt vi kan för att läkemedel vi förskriver inte säljs vidare. 

Här tror jag starkt på att kontinuitet är en nyckelfaktor. När vi förskriver den typen av läkemedel ska vi kunna känna oss trygga i att vi har en relation till patienten, att det finns en ordentlig indikation och vi ska också ha en möjlighet till uppföljning samt en plan för utsättning. Vi behöver ha en god tillgänglighet och enkla kontaktvägar för patienterna så att man inte behöver välja en onödigt stor förpackning bara för att patienten har svårt att nå oss vid behov av receptförnyelse, och vi behöver en god tillgång till små förpackningar på apoteken. Ibland har jag fått rekommendationen att skriva ut ett större antal tabletter då det är slut på mindre förpackningar. Detta är självklart inte acceptabelt.

En gemensam nationell läkemedelslista är ett viktigt verktyg för att vi ska kunna ta helhetsansvaret. Den kommer, om den blir välfungerande, att ge en säkrare läkemedelsbehandling, och det bör där bli tydligt vem som ansvarar för förskrivningen.

Vidare är köer till behandling ett stort problem. Vid ett smärtsamt tillstånd där patienten väntar på operation används ibland opioider under väntetiden. Blir väntan lång finns det självklart en risk för att ett beroende utvecklas. Vi behöver också adekvat tillgång till beroendevård och rehabilitering; ju snabbare en patient får hjälp, desto bättre. När väl ett beroende är etablerat är det ofta svårt för oss som inte har spetskompetens inom området att hantera det hela. 

Jag tror att vi förskrivare behöver sätta frågan om iatrogent beroende på agendan, oavsett var vi arbetar. Det finns goda exempel att ta lärdom av, exempelvis från Region Västmanland, där man enligt förskrivningsstatistiken tidigare skrev ut mer beroendeframkallande läkemedel än de flesta andra regioner. Efter ett förändringsarbete har förskrivningen där minskat mest i hela landet. För att sådana förändringsarbeten ska leda till resultat och gynna både patienter och samhället måste vi från läkarprofessionen vara med.