För två år sedan uppmärksammades en händelse i samband med en sen abort. En barnmorska hade uppfattat livstecken hos det aborterade fostret och tillkallat barnläkare, som påbörjade livräddande åtgärder. I diskussionen som följde ifrågasattes regelverket kring sena aborter och tolkningarna av det. Även vi diskuterade frågan och konstaterade i den livliga debatten att regelverket kring sena aborter är en komplex och allvarlig fråga, där justeringar inte bör skyndas fram efter medieuppmärksamhet kopplad till ett enskilt fall. Vi slog också fast att det är viktigt med nationell samordning, tydliga regelverk och följsamhet i alla verksamheter. Likaså är det av största vikt att alla gör vad de kan för att undvika onödig fördröjning på vägen fram till utförande – både i beslutsprocessen och i verksamhetsplaneringen. Vi poängterade särskilt att det är viktigt att planera för att sen abort och prematurvård är två helt skilda processer som aldrig ska mötas.

I abortlagen anges att abort efter utgången av artonde graviditetsveckan får utföras endast om det finns synnerliga skäl. Abort får enligt regelverket inte ske om det finns anledning att anta att fostret är livsdugligt. Ansökan om tillstånd för sen abort prövas av Socialstyrelsens rättsliga råd, som för närvarande har ansett att gränsen för livsduglighet går vid vecka 22 + 0. Det betyder att Rättsliga rådet, under förutsättning att det finns synnerliga skäl, beviljar abort till och med vecka 21 + 6.

Svensk förening för obstetrik och gynekologi, Svenska barnmorskeförbundet och Svenska neonatalföreningen presenterade 2018, efter en process tillsammans med Socialstyrelsen, ett konsensusdokument rörande sena aborter. I detta uttalas att handläggning av abort och handläggning av prematur förlossning är två olika vårdprocesser, som aldrig ska sammanblandas. Om det efter abort behövs stöd vid omhändertagandet av fostret ska gynekolog, inte neonatolog, tillkallas. Man ansåg att regelverket var ändamålsenligt och att inga förändringar var påkallade. 

Statens medicinsk-etiska råd (Smer) publicerade emellertid i dagarna en rapport i syfte att analysera de etiska problem som kan uppstå vid abort nära gränsen för livsduglighet, där fostret visar livstecken efter framförandet. De föreslår att man ser över möjligheten att ersätta reglerna om livsduglighet med en fast tidsgräns, att möjligheterna till tidigare diagnostik utvecklas och att feticid – att medel ges till fostret som får hjärtat att stanna i samband med att aborten startar – utreds som rekommenderad metod vid sena aborter.

Läkarförbundet konstaterar att den medicinska utvecklingen har inneburit att det blivit möjligt att rädda alltmer prematura barn. Vi anser det ändå olyckligt att i dagsläget utreda huruvida livsduglighetsbegreppet i abortlagen bör ersättas med en lagstadgad fast veckogräns för sen abort. Livsduglighet framstår alltjämt som en rimlig utgångspunkt för abortgränsen, även om begreppet måste tolkas i ljuset av den medicinska utvecklingen. Rättsliga rådet överväger årligen vilken gräns som ska sättas för livsduglighet. Om det i något skede visar sig att nuvarande gräns inte längre är ändamålsenlig kan det finnas anledning för Rättsliga rådet att justera gränsen. Det kan göras utan att lagen ändras, vilket är en fördel. 

Den nuvarande ordningen uppfattas även som tillräckligt tydlig av vår och andra berörda professioner, vilka alltså nyligen tagit fram ett konsensusdokument om handläggningen vid sena aborter. 

Det är ändå angeläget, som Smer påpekar, att såväl hälso- och sjukvårdens som Rättsliga rådets handläggning organiseras och sker på ett sätt som så långt som möjligt garanterar att livsdugliga barn inte föds efter abort. Ansvariga i sjukvården bör överväga vilka
ytterligare åtgärder som kan vidtas för att stärka möjligheterna till tidig diagnostik av fosterskador  och för att undvika fördröjningar av utredningsprocessen före abort. 

Läkarförbundet anser däremot att feticid i samband med sen abort skapar fler problem än det löser, inklusive försämrar patientsäkerheten för kvinnan. Det bör därför inte övervägas som metod.

Vi är övertygade om att rapporten tagits fram i bästa syfte, men den skapar tyvärr mer förvirring än vad den bringar klarhet. Nuvarande regelverk håller!