Äntligen har våren kommit. Universitetsstudenter har traditionsenligt firat Valborg med mösspåtagning, korteger och forsränning. Flera av dessa glädjetraditioner är väl värda att uppmärksamma och bevara.

Inom vården ser vi den här tiden på året en annan ”tradition”. Den kännetecknas av en oro över hur vi ska kunna erbjuda patienter vård samtidigt som personal ska få sommarledigt. Sommarmånaderna, med kraftigt ökat antal överbeläggningar och utlokaliseringar, återkommer inte bara år efter år; situationen tycks hela tiden förvärras. Dessutom står den planerade vården under sommarmånaderna mer eller mindre stilla medan vårdköerna växer.

Under våren har läkarstudenternas roll i vården debatterats. Vi är självklart positiva till förslag som kan förbättra tillgången på vårdplatser, patientsäkerheten och arbetsmiljön, men en nyckelfaktor är att vården behöver bli bättre på att ta till vara varje yrkesgrupps unika kompetens. I dag utför läkare exempelvis i alltför hög utsträckning administrativa arbetsuppgifter som mer resurseffektivt skulle dels digitaliseras dels kunna utföras av medicinska sekreterare. Många bra projekt är på gång lokalt, där man arbetar närmare varandra runt patienten med både undersköterska och medicinska sekreterare för att minska dubbelrapportering, missar och att patienten måste upprepa sin historia i det oändliga.

Läkarstudenter som har fullgjort termin nio bör anställas som underläkare. Det är en "win-win"-situation där arbetsgivaren kan säkra bemanningen och den enskilde underläkaren ges möjlighet att utvecklas i sin framtida roll som läkare. Läkarstudenter kan tidigare i utbildningen ta anställning som läkarassistent; detta stärker och breddar grunden i den framtida yrkesrollen. Tyvärr är det i dag svårt för många studenter att få tjänstgöra som läkarassistenter, trots sjukvårdens skriande behov av personal. Här behöver arbetsgivarna bli bättre på att se den kompetens och kapacitet som läkarstudenter utgör.

Läkare måste naturligtvis kunna ta semester och få tid för välbehövlig vila och återhämtning. Detsamma gäller även all övrig hälso- och sjukvårdspersonal. Samtidigt måste kompetensen och arbetsmiljön på våra vårdenheter säkerställas. I december förra året konstaterade Myndigheten för vård- och omsorgsanalys i en rapport att 40 procent av landets akutmottagningar under den senaste månaden hade haft en icke-legitimerad läkare som tjänstgjort ensam på akutmottagningen. Det är inte en ansvarsfull bemanning från arbetsgivarens sida för patienternas skull och inte en trygg arbetsmiljö för de aktuella kollegorna. Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) har tidigare påpekat att läkare med begränsad erfarenhet och utan tillgång till handledning på plats utgör en risk för patientsäkerheten. Här behövs fler specialister och även att seniora läkare kan vara en resurs och tillåtas tjänstgöra som handledare och mentorer. Även vårdplats­bristen utgör en patientsäkerhetsrisk. 

Det är numera mer regel än undantag att vårdplatserna är fullbelagda, så att man nu pratar om både vård och att ronda på akuten. I dessa situationer är ansvarsfördelningen inte sällan oklar, och risken för misstag som drabbar patienterna ökar markant. Lösning med närakuter kan ge en viss avlastning i antalet besök, men de patienter som kan färdigbehandlas på närakuter är inte desamma som de som ligger på akuten och väntar på en vårdplats på sjukhuset.

Inför sommaren har SJ utökat antalet avgångar från Stockholm till Köpenhamn som en följd av svenskarnas ökade intresse för vår sydliga granne. Det finns flera anledningar att ägna Danmark mer uppmärksamhet. De har nämligen i många avseenden lyckats med det som svensk sjukvård brottats med i decennier: att korta vårdköerna. Genom att tillämpa en avsevärt snävare vårdgaranti än Sverige – via en patienträttighetslagstiftning som ska uppfyllas – har de lyckats få ordning på köerna hos offentligt drivna vårdgivare, delvis i kombination med privata vårdgivare.  De har dessutom fasta läkare i primärvården. 

Alla traditioner är som sagt inte av godo. Ska vi få ordning på sommarstressen i vården krävs ett helhetstänk året om. I Sverige introduceras snart en ny kömiljard. Det är viktigt att den utformas så att utredningar, behandling av de med kroniska sjukdomar och uppföljningar premieras, så att inte den tidigare kömiljardens negativa effekter uppstår. Inte minst måste kreativa, engagerade chefer få möjlighet att skapa attraktiva arbetsmiljöer och tillåtas att utarbeta det som kan lösa knutar lokalt.