Läkarförbundet har länge arbetat för att Sverige ska få till stånd en primärvårdsreform med ett nationellt grunduppdrag och listning på namngiven läkare. I detta arbete har vi ett brett stöd såväl från professionen som från allmänheten och på senare tid även politiken. Det visade sig inte minst i det så kallade januariavtalet mellan S, C, L och MP som utlovade en nationell primärvårdsreform som ska säkra rätten till en fast läkare. 

Men ju mer gehör vi får, desto högre blir förväntningarna på vårt budskap, och frågorna blir fler. Det är frågor om hur listning på en fast läkare ska gå till, om antalet allmänläkare räcker, varför vi ska ha listningstak, med mera.

Vi är tydliga med vårt förslag om att alla invånare ska lista sig hos en namngiven läkare i primärvården. Om vi vänder blickarna mot Norge kan vi se hur det gick till där när deras "fastlege"-reform infördes i början av 2000-talet. Där fick invånarna i samband med fastläkarreformen rangordna tre olika alternativ för sitt val av fast läkare. Prioritet när det gällde förstahandsval gavs åt äldre och patienter med dålig hälsa. Till grund för den prioriteringen fanns en beräkningsmodell som användes för att garantera att äldre patienter och patienter med dålig hälsa fick komma först på listningen. 

Studier visar att 87 procent av invånarna blev listade på sitt förstahandsval och 92 procent på något av sina tre alternativ. Resterande invånare blev listade på en tillfällig fastläkare, vilken man vanligtvis senare behöll.

I Norge ökade antalet fastläkare mellan 2001 och 2013 med sammanlagt 30 procent. Även om staten initialt finansierade 300 fastläkartjänster pekar mycket på att reformen per se innebar ett incitament att satsa på att arbeta som fastläkare. Ett politiskt beslut som innebär långsiktiga och stabila spelregler som skapar förutsägbarhet är ett incitament för att få fler att välja att bli, och jobba som, allmänläkare. I dag är antalet listade personer nere på nästan 1 100 per fast läkare.

Ett annat historiskt exempel är Sverige under den korta tid vi hade en lag om husläkare, 1993–95. Bara mellan 1991 och 1994 ökade antalet allmänläkare från cirka 2 450 till 3 900, alltså en ökning på 1 400 läkare – nästan 40 stycken nya allmänläkare per månad. Enligt en slutrapport från Husläkardelegationen sommaren 1994 skulle det dåvarande målet med en läkare per 2 000 invånare i praktiken nästan ha uppnåtts. 

Dessa historiska exempel är givetvis ingen garanti för att en liknande god utveckling av antalet allmänläkare kommer att ske när en reform genomförs i Sverige i vår tid. Men exemplen visar hur antalet allmänläkare kan öka kraftigt när en reform väl har beslutats och införts.

Tillsammans med andra, parallella åtgärder kan antalet allmänläkare i primärvården öka. Sådana åtgärder är vårt krav på påbyggnadsutbildning för andra specialister att bli specialister i allmänmedicin och att andra primärvårdsnära specialister, som geriatriker och specialister i invärtesmedicin, under en övergångsperiod ska kunna jobba som läkare i primärvården.

För att primärvårdsutbudet ska kunna bli effektivt behövs någon form av listningstak. Skälen för det är flera. Först för att säkra tillgänglighet och kontinuitet och därigenom vård av god kvalitet och en god arbetsmiljö för läkaren och andra professioner. Sedan för att läkarens kompetens ska kunna upprätthållas och utvecklas. 

I Norge är taket per fast läkare satt till 2 500 personer. I praktiken har dock de allra flesta läkare avsevärt färre personer listade. I Danmark, Estland, Kanada – ja, oavsett vilka andra länder man tittar på – sätts listningstaken på olika sätt beroende på systemens utformning. Poängen är att ett övre tak fungerar som riktmärke och ytterst en garanti för att en huvudman inte kan kräva att en fast läkare ska ha fler personer än dessa listade hos sig, eller att verksamheter listar på för att säkra ett högt antal listade utan att säkra tillgång till läkartider. 

Det är som bekant skillnad på listade personer och listade patienter. För läkare i mer socioekonomiskt utsatta områden behöver antalet listade vara lägre, medan läkare i områden med bättre socioekonomi kan ha fler listade. En sådan variation är nödvändig, i synnerhet på landsbygd och i glesbygd. Sverige måste kunna behovsanpassa vården, och det finns ingen ursäkt för att inte ge varje invånare en trygg vård genom en fast läkarkontakt.

Brist på utveckling leder till stagnation och ineffektivitet. Vi har konkreta förslag på hur sjukvårdens problem kan lösas. Dessa kommer vi att driva vidare tills reformer genomförs.