Annes blogg

Ingen missade väl semesternyheten om semesterlängd häromdagen. Den valsade runt i stort sett varje större och mindre media. Jag bloggade om saken på Google+ redan för tre dagar sedan och även i dag. Men med dagens rättelse från Ekots sida gör att mig tvingad även delge mina bloggläsare att: jag hade rätt redan från början :). Lägg till mig på Google+ om ni har lust.

...

20110718

Det är ju inte annat än att man blir konfunderad över dagens Vetenskapsnyhet på radion om semestrar. 

"Kortare perioder av semester ger större välbehag" hävdas i nyhetsinslaget som nu rullar, och forskaren Jessica de Bloom intervjuas apropå hennes studie "How does a vacation from work affect employee health and well-being?" från tidskriften Psychology and Health, 28 Juni 2011.

"Har du drömt om en lång sommarsemester för att du ska känna dig riktigt utvilad och välmående? Rent vetenskapligt finns det ingen grund för det. Holländska Jessica de Bloom har i en studie visat att effekterna av semestern i allmänhet bara håller i sig en vecka efter att du är tillbaka på jobbet" hävdas det i inslaget. 

Vidare sägs att: "I hennes unika studie har hon följt nästan hundra personer under en längre period. Den subjektiva upplevelsen av välmående efter semestern sträckte sig i allmänhet bara en vecka sedan deltagarna kommit tillbaka till jobbet. Personerna fick svara exakt på hur trötta de var, hur nöjda de kände sig, hur stressade eller energiska de var före, under och efter semester.
Slutsatsen av studien är att det bästa för att må bra är att sprida ut semestern.
– Det är bättre att ta flera semestrar under året om man ser till hälsa och välmående, än en enda lång under sommaren, säger forskaren Jessica de Bloom."

På Ekot hävdas vidare att en holländsk studie (densamma, antar jag) "slår fast att det är bättre för hälsan att ta flera kortare semestrar under året i stället för en lång semester." (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4606694) Företagarnas vd Elisabeth Thand Ringqvist intervjuas, liksom Vanja Lundby-Wedin. 
Va? Kan man verkligen hävda det efter baserat på ett hundratal enkätsvar? Jag kikade således igenom studien. Och nu förstår jag än mindre av inslaget. 

1.) Det som studeras är vintersemestrar, inte sommarsemestrar. (These two research questions [...] were addressed in a longitudinal field study on winter sports vacations. This study covered a time span of 7 weeks, including the winter sports vacation itself that took place between 15 February and 15 April 2008.) 

2.) Längden på semestrarna sträcker sig mellan 7 till 19 dagar, i medel 9 dagar. Inte, således, fem veckor. (The average vacation duration was 9 days (SD = 2 days, range: 7–19 days) and vacation destinations were typical winter sports areas, with the top-three destinations being Austria (70%), France (15%) and Switzerland (6%).)

3.) De flesta som svarade på enkäten var nöjda med sin semester. (In sum, 60% of the vacationers did benefit from a vacation in terms of increased levels of H&W during vacation. In this group, there was also a positive vacation after-effect that lasted at least 2 weeks after vacation. However, there was also a minority of vacationers (40%) that experienced no or a negative vacation effect on H&W [health and well-being, min anm.].) 

Under rubriken "Diskussion" konstateras vidare att en god semester väl kan tjäna för att ladda batterierna. (Put differently, there are clear indications that a good vacation (i.e. with a strong positive vacation effect) charges the batteries of working people during vacation and for about 2 weeks after work resumption before they return to baseline levels of H&W. However, a minority also experienced none (23%) or even a negative (17%) effect of vacation.))

4.) Det verkar vara aktiviteterna under semestern i kombination med avsaknaden av negativa händelser som avgör hur man upplever semestern. (Summing up, work-related and social activities during vacation were not related to H&W changes during vacation whereas physical activities and pleasure derived from vacation activities were related to positive changes in H&W during vacation. Moreover, passive activities and negative incidents were related to negative changes in H&W during vacation.)

5.) Slutsaterna berör aktiviteter, inte tid. (One of the most important findings of our study is that people did benefit mostly from their winter sports vacation (1) by doing what they were supposed to do during this type of vacation, i.e. being physically active and (2) by experiencing pleasure from their vacation activities. Therefore, research on vacation should focus on vacation activities and the pleasure people derive from these vacation activities.)

Det är mycket möjligt att det inte finns någon vetenskaplig grund bakom den svenska semesterlagstiftningen, det bestrider jag inte. Det är mycket möjligt att allt som sägs i inslaget är väl belagt. Men inte i den studie som refereras. Jag vill inte låta näsvis utan är genuint undrande: har man på Vetenskapsradion läst studien? Eller är det jag som fattat fel?

Abstract hittas här: http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/21678165Studien hittas här:http://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/08870446.2010.546860 (kräver tyvärr inlogg)

Uppdatering 20110721

Jag noterar att Vetenskasnyheterna nu ändrat referens till "de Bloom "Effects of vacation from work on health and well-being: Lots of fun, quickly gone" Work Stress, June 2010." Dock utan att ange att de gjort så, vilket är lite konstigt. Man vill väl att läsarna ska upplysas om att saker och ting blivit fel?

Forskaren resonerar visserligen i detta underlag kring tidsaspekten, och det i två olika sammanhang. 

1. Dels funderar forskarna kring om huruvida semesterns korta duration är det som gjort att eftereffekten inte håller i sig. (Third, the duration of the vacation period may constitute a major component of its effectiveness in improving health and well-being and its after-effects. Just as a lower dose of medicine may be less effective in curing a disease, a short vacation may have fewer and less profound effects on health and well-being than a long vacation period. A winter sports vacation is typically a short vacation type: most of our participants spent only nine days away from home (including two travel days) and one week away from work. As a consequence of the brief ‘‘treatment,’’ the effects may have been weaker and more short-lived.)

2. Dels funderar forskarna i diskussionsavsnittet huruvida fler och kortare semesterar skulle kunna tänkas ha positiva effekter för arbetstagarna på det stora hela. Det, föreslår laget, skulle kunna vara ett intressant ämne för framtida forskning. (Last but not least, strategies to slow down fade-out processes and to prolong vacation relief are an important avenue for future research. Positive, frequent vacation reflection may be a prime candidate for fade-out deceleration because reflecting repeatedly and favourably on pleasant vacation experiences may reactivate positive vacation cognitions and feelings and enhance health and well-being.)

Tja, det kanske kan vara fallet? Vad vet jag? Det har väl ännu inte publicerats forskning på området. 

Dessutom är det fortfarande så att det är vintersemestrar som studieras, och författarna varnar därtill för att generalisera slutsatserna. Så mig veterligen finns det ännu inget robust underlag för påståendet att "slutsatsen av studien är att det bästa för att må bra är att sprida ut semestern" som det hävdas i inslaget. 

För det är ju inte slutsatsen av studien. Om man ska vara petig.

UPPDATERING 110718: Science-based Med skriver långt och intressant om saken.

...

Det här inlägget skrevs ursprungligen i Google plus, G+. Kommer skriva lite är också, adda mig om du är intresserad av vad jag skriver!

...

Placebo, alltså. Kanske något av det märkligaste vårdpersonal har att förhålla sig till. 

I en studie i New England Journal of Medicine nedan har patienter med astma delats in i fyra grupper. Somliga fick Albuterolinhalationer, andra placeboinhalationer, en tredje grupp fick hittepåakupunktur och den fjärde gruppen fick ingen behandling. Även om Albuterol var det enda behandlingsalternativet som gav påvisbar effekt (markant större FEV1 efter ett antal veckors behandling), var patienternas upplevelse av hur behandlingen fungerade effekt densamma för alla tre interventionerna. 

"For the objective physiological outcome (change in FEV1), there was a powerful medication effect (drug vs. placebo) but no placebo effect (no difference between placebo and the no-intervention control). For the subjective outcome, the placebo effects were equivalent to the drug effect, and all were greater than the no-intervention effect. The two placebo interventions had a strong effect on the patient-reported outcome but had no effect on the objective outcome; the active drug had a strong effect on the objective outcome but had no incremental benefit with respect to the subjective outcome."

Att Albuterol gav 20 procent förbättrad lungkapacitet, att jämföra med sju procent för de andra behandlingarna, tycks liksom inte spela någon roll för patienten.

Studien ackompanjeras av en intressant ledare på ämnet placebo och kontrollgrupper. 

"All medical procedures (active or inert) are meaningful — that is, they represent something — and meaning has effects. Clinicians often dress up in special uniforms that convey power and authority. They have very expensive machines that can look inside your heart or brain. All this, plus the magnificence of the hospital building (ours has two helipads!), the decor of the office, the lights of the operating room, the computers on every lap, the magical prescription pad, and the caring nurse, piles up meaning with increasing power regardless of what may be in the capsule or syringe."

Tyvärr befinner sig allt material bakom betalvägg, men studiens abstract finns att tillgå. Av någon anledning laddar inte heller sajten, men studien heter "Albuterol, Placebo, Sham Acupuncture, or No Intervention in Asthma" och finns på www.nejm.org

Jag kan absolut ingenting om baseball. Nada. Ändå kom just den sporten att finna sig bli en smula intressant i veckan, när jag fick nys om en viss Bartolo Colon via det amerikanska radioprogrammet Science Friday. Rubriken? "Can stem cell treatment help athletes?"

Den 39-årige kastaren Bartolo Colon har på senare år förlorat i framgång inom sin sport, slutkörd och förbipasserad av yngre förmågor. Med en söndertrasad rotatorkuff är det, som kan förstås, svårt att fungera inom elitbaseball. Men under det senaste året har denne Bartolo åter blommat upp, och åtnjutet för tillfället större framgångar än på länge i rollen som kastare för the New York Yankees. Att Yankees, som har haft en riktigt bra säsong, har haft stor nytta av Bartolo tycks baseballkännarna ense om.

Hur kan en kastare med trasig axel och nära förestående 40-årsdag göra framgångsrik comeback? Jo, ser ni, genom experimentell medicinsk behandling. Rapporter talar om att Bartolo fått en blandning av sina egna stamceller från benmärgs- och fettceller tillsammans med blodplättsrik plasma injicerad i den söndriga rotatorkuffen och – vips – läkning som aldrig tidigare. Bartolos läkare, en dr Joseph Purita, genomförde behandlingen (en "minifettsugning") i Dominikanska republiken och har nu förhörts av Major Baseball Leauges utredare. Det som måste klarläggas är huruvida Purita använt sig av illegala prestationshöjande preparat – läs humant tillväxthormon – i behandlingen av Bartolo, vilket den gode doktorn förnekar. Det skulle nämligen göra hela stuntet olagligt.

Funkar behandlingen? Tja, det finns ingen solid forskning som helt och fullt stöder att den här formen av stamcellsmix verkligen ger resultat. Klart är dock att den här formen av procedurer knappast är särskilt sci-fi, och inom veterinärmedicinen har dylik behandling använts under många år. Är det farligt? Inte särdeles, enligt experterna som intervjuades i Science Friday, ortopedkirurgerna Rick Lehman och Scott Rodeo. Är det etiskt försvarbart? Lehman: "There's really not much out there for a 37 year old pitcher who's pretty much done, so if this is your only shot and the only thing that might make a difference ... Rotator cuff surgery on a 37 year old pitcher, or any pitcher really, is probably not gonna work all that well, so I think 'yes, it's ethical'".

Ja, jo, nämen visst. Men, det blir ju lite besvärligt om det enskilda sportsmän kan återuppliva sina karriärer med hjälp av sådan här behandling. För då lider det ju av samma problem som tillväxthormon och EPO – då är det ju effektivt, och, tja, snarlikt doping. WADA, World Anti-Doping Agency, har än så länge inget att säga om stamceller eftersom forskningen ännu inte är särskilt entydig. Gary Green, medical director på Major Baseball League, säger till USA Today att "As a practicing physician, I wouldn't recommend these technologies to patients until there's been more research."

Måhända inte. Men, gäller det för alla patienter? Också för den exkastare som intet har att förlora?

Det finns något lite lustigt med intonationen i dagens Rapportinslag om SOS Alarm. "Svårt sjuka nekades ambulans – nu granskas 17 fall" heter det inledningsvis. Inslaget fortsätter och betonar återigen att "just nu granskar Socialstyrelsen minst 17 antal fall".

Det är svårt att utröna vad man vill förmedla. Är 17 ett stort antal? Hade det varit bättre med noll antal granskade fall? Hade 130 stycken varit mer upprörande? Hur långt är ett snöre. Antalet säger just ingenting, åtminstone säger det inte mig mycket.

Kärnfrågan blir väl av typen: är (många) anmälningar något bra eller något dåligt?

Ambulanser är en begränsad resurs, 3,5 miljoner samtal tas årligen tas emot av SOS alarm och knappa miljonen leder till transport. Ingen kan rimligen tro att ett sådant jättemaskineri kan förflyta helt utan incidenter eller felbedömningar. Personligen hade jag varit avsevärt mer alarmerad om Socialstyrelsen inte hade ett antal fall på sitt bord, i efterspelet till det händelseförlopp som tragiskt nog ledde till Emil Linells död.

I min värld är anmälningar en bra sak, ett fenomen som bör uppmuntras. Kanske är 17 fall ett alltför litet antal? Misstag har begåtts, begås och kommer att begås även i framtiden. Det är väl för väl att Socialstyrelsen underrättas om saken, så att berörd part tvingas lära sig av sitt misstag.

... störst!

Genom historien har det inte sällan varit en fördel att se problemen lite från sidan. Den som står utanför rådande paradigm, och liksom kikar in har ibland också förmågan att tänka nytt och fritt från betungande förutfattade meningar om hur saker och ting förhåller sig. Ta Louis Pasteur som exempel, en kemist som med hjälp av övertygande experimentlusta lyckades övertyga stora delar av Europa om mikrobens existens.

I senaste Läkartidningen finns ett par mycket läsvärda reportage om NDM-1 i New Dehlis vatten. I en av artiklarna uttalar sig Stramas Otto Cars, och han låter som ett eko av sig själv: "Vi kan lämna problembeskrivningen, nu vet vi att det är bråttom. Världen har varit stillastående när det gäller denna fråga i så många år. Nu måste vi lämna gammalt tänkande, och nya lösningar måste till." I hate to say I told you so, liksom.

I Seed Magazine intervjuas nobelpristagaren i kemi Kary Mullis apropå antibiotikaresistens, och det under den kittlande rubriceringen On curing everything. Han tillåts resonera lite kring alternativa angreppssätt i frågan, och har fastnat för en tanke om specialdesignade molekyler som fäster sig specifikt till sjukdomsalstrande bakterier. Molekylen är av sådant slag att den redan är bekant för immunförsvaret, och drar därför igång en rejäl immunologisk reaktion.

Mullis och hans forskarkamrater har testat tanken på musmodeller, och nått framgång vad det verkar. Enligt forskarlaget överlevde hundra procent av mössen en anthraxinfektion, efter att ha inockulerats med mirakelmolekylen. Onekligen intressant. Hur gick det till när tanken blev till? Mullis om sin egen roll som "ickespecialist":

"The positive spin you can put on it is that I can say to one specialist, 'You have got some knowledge that, put together with this guy who is an organic chemist and with this guy who knows about influenza in chickens, can accomplish something that none of us could do on our own.' That sounds corny, but it takes years to make those kinds of connections—and doing so requires people wide open with their interests."

Kemister, minsann. Inte så fyrkantiga som formelsamlingarna förleder en att tro.

Google Doodle utövar en närmast magnetisk kraft min muspekare. Den 30 mars klickade jag, som så ofta, på den dagens specifika modifierade logga, som lärde mig att det för två hundra år sedan som kemisten Robert Bunsen föddes.

Åhå, minsann. Robert Bunsen, säger ni. Ännu en person jag borde känna till, lära mer om. Doodlarna bjuder in till merlärande. Somliga är smått geniala – som den med ett interaktivt Pac-Man, eller den doodle som använde sig av Iphonens gyroskop för att levandegöra Jules Verne. Framgångarna är av varierande karaktär – konstnärer, vetenskapsmän, piloter, regissörer, kompositörer, you name it.

Konceptet har utvecklats från år 1998 och fram tills i dag, det har till och med patenterats. Jag har gått igenom alla år – och funnit belägg för något jag misstänkt. Google, ser ni, don't do equal.

Fram tills i dag har totalt 15 kvinnor och 149 män uppmärksammats på bemärkelsedagen. Inga kvinnor uppmärksammas mer än en gång, men somliga män (som Martin Luther King) återkommer år efter år. Det betyder att knappa 9,2 procent av doodlarna tillfallit kvinnor.

År 2008 uppmärksammades den första kvinnan med en doodle. Hon hette Hélène Boucher, och gjorde sig känd för snabba flygfärder. Även Florence Nightingale fick sin födelse uppmärksammad detta år, liksom Beatrix Potter. Därefter gratulerades tre kvinnor år 2009, hela åtta stycken år 2010 och än så länge en endaste år 2011.

Men, kanske löser det sig med tiden? Det heter ofta så i jämställdhetssammanhang. I fråga om doodlerier går första kullen, 2008 års tre damer, ut som vinnare i fråga om andel av totalen. Antalet kvinnor har varit några fler till antalet på senare år, men som totalandel mindre.

Man kan även roa sig med att spana in hur många kvinnor som uppmärksammats med en global doodle. Många av skisserna är nämligen regionala, eller landsbundna. Fem födelsedagar har inte markerats som varken globala eller annat, och dessa har inte räknats med.

En (1) kvinna – Mary Cassatt – har uppmärksammat med en världsomspännande logga. För männen är motsvarande siffra 43. Är kvinnors bedrifter måhända av mer regionalt begränsat intresse?

Varje år doodlas dock Mother's day, och det med global spridning. Och det är väl helt följaktligen – för bakom alla dessa doodlade manliga födelsedagar finns ju en moder. Även internationella kvinnodagen uppmärksammas några år (illustrerad med bland annat ginst och tulpaner).

Varannan nätanvändare besöker Google varje dag, och det är sannolikt världens mest besökta hemsida. Världens största anslagstavla, men, visar det sig, bara plats för det första könet

(Några saker att notera: 1) arbetet har gjorts manuellt. Någon siffra här och där kan säkert vara knas. Men det borde vara sätt på det stora hela vara rätt. Och 2): Jag har inte inkluderat några festivaler, sportevenemang, seriefigurer eller andra events. I statistiken döljer sig bara människors födelsedagar.)

PS! Här är ett spreadsheet med datan (Google docs!) för den som vill pilla vidare.

UPPDATERING: I dag skriver även Svenska Dagbladet om jotabletterna.

...

... är den andres bröd. "Vi har sålt mer under de tre senaste dagarna än vi sålt de senaste tre åren" konstaterade Jim Small, vd för den amerikanska filialen av det svenska företaget Recipharm. Av vad? Av kaliumjodid, så klart.

Tills alldeles nyligen kunde jodtabletter beställas via sajten Thyrosafe, med några ytterst säljande argument: "For only a $11.95 investment you can protect you and your loved ones from this very real threat" och "You can have peace of mind by keeping a box at home and a second box at work." Det konstateras i en mellanrubrik att "The goverment is unprepared" och därför gör den vise bäst i att beställa på egen hand. "Why Thyrosafe? – because bad guys actually exists".

Inte nu, dock, för på ordersidan står att "Due to the overwhelming need for Potassium Iodide, we are temporally shutting down, please check back in 48 hours." Anbex, ett annat företag som säljer jodtabletter, berättar på sin sajt att lagren nu är tömda och nya tabletter väntas i mitten av april. Inte ens sajten Nukepills kan längre leverera. Men Ebay känner förstås inga sådana begränsningar, där går just nu 20 tabletter Thyrosafe för knappa $160 (15 bids, 30 minuter kvar på auktionen).

I dag har vissa amerikanska stater försett sina medborgare närmast kärnkraftverken (103 till antalet) med jodtabletter. Nu höjs röster för att sådana ska delas ut till alla amerikaner. Bland annat har kongressledamoten tillika republikanen Edward Markey skickat ett brev till president Barack Obamas vetenskaplige rådgivare dr John Houldren, där Markey skriver att “we should not wait for a catastrophic accident at or a terrorist attack on a nuclear reactor in this country to occur to implement this common-sense emergency preparedness measure.” Även American Thyroid Association gör ett uttalande i frågan.

Nyinköpta Jodtabletter (oanvända, sannolikt) har vad det verkar också hjälpt en och annan orolig svensk till nattsömnen. För även i Sverige har efterfrågan på tabletterna ökat markant sedan i fredags, trots att samstämmiga uppgifter från alla upptänkliga expertmyndigheter (Socialstyrelsen, Läkemedelsverket, MSB, Strålsäkerhetsmyndigheten) har det att Japans kärnkraftverk ligger alledeles för långt bort för att påverka oss. Och inte heller då är det upp till var och en att förbereda sig, för tydligen är det Länsstyrelserna som ansvarar för utdelning av dylika medikamenter, skulle katastrofen inträffa. I Fass står, för övrigt, att intag av kaliumjodid ska "endast ske på uppmaning av myndigheterna".

Men en rimlig gissning är väl att människor inte skaffar sig jodtabletter för att pilla i sig akut, utan för att ha på hyllan skulle otrevliga osannolikheter behaga klumpa ihop sig. Eller som svenska Recipharm med sitt Thyrosafe sammanfattar saken i sin tagline: "Peace of mind, right in your medicine cabinet".

Genom ett tweet hittade jag en intressant studie i Archives of Surgery.

Hypotesen är att ett datoriserat beslutsstöd skulle kunna vara till hjälp för ett traumateam, och studien för att undersöka saken en prospektiv, randomiserad interventionsstudie. Syftet: att bedöma hur evidensbaserad rådgivning vad gäller besluts- och handlingsalgoritmer från en på fallet inkopplad dator påverkade utfallet vid trauma och återupplivning. Framför allt bedömdes hur ofta som traumateamet avvek från gängse traumaalgoritmer, i praktiken hur många "fel" som begicks per patient.

Traumateamen filmades, vilket gav möjlighet att i efterhand bedöma processen. Resultatet är intressant. Det kunde konstateras att ett belut av kritisk betydelse fattades en gång per 72 sekunder. Antalet "fel", alltså avvikelser från traumaalgoritmen, som begicks minskade signifikant för teamen som hade en modifierad doktor Watson i bakgrunden vid trauma- och återupplivningsarbetet. Dessutom påvisades en minskad morbiditet till följd av chockbehandlingen, samt en minskad användning av blod och färre aspirationspneumonier.

Läs mer om upplägget på tidskriftens sajt.

I en kommentar av en doktor Brent Eastman, tyvärr bakom betalvägg, diskuteras resultatet i positiva ordalag. "So lets's be open to exploring the idea of adding the computer as a new member of the trauma resuscitation team – a team member of which there is no impending shortage" menar han, och konstaterar att ett optimalt förstaomhändertagande också lär påverka vidare vårdförlopp positivt vilket torde ytterligare förstärka det goda resultatet.

Se! Än finns det nog en hel del kvar att lära från flygindustrin i fråga om sånt här med rutin- och säkerhetstänk.

Veckans måsteläsning är Jan Gradvalls artikel Stamfadern i gårdagens Expressen. En helt lysande krönika om stamning, apropå The King's speech.

Och sen kan man gott läsa Second opinions minigräv med anledning av Svenska Dagbladets serie om försäljningen av receptfria läkemedel från i julas.

Sista tipset blir Atul Gawandes långa text i New Yorker The Hot Spotters, om hur sjukvården kan göras bättre för de patienter som behöver den bäst.

God helg!

En rensning i medicinlådan visar att Hamsteranne samlat på sig ett och annat piller genom åren, men inte knaprat i samma hastighet. Frågan inställer sig – finns det egentligen ett bäst före-datum för läkemedel? Är två år för gamla lösta treo en lika vådlig brygd som två veckor för gammal mjölk? Svårt för lekmannen att avgöra – det är ju inte som att näsan ger någon vägledning.

Nätmagasinet Slate tar upp ämnet för diskussion. Ingången är lite lagom morbid – i delstaten Georgia har två år för gammalt thiopenthal använts för avlivning av dödsdömda fångar. Det fungerade tydligen utan anmärkning, men hur är det för andra medikamenter? År 2000 avhandlades ämnet i Wall Street Journal, och en granskning visade att 90 procent av farmaceutvarorna var oförändrat aktiva långt efter utgångsdatum. Det gäller förstås inte alla typer av läkemedel i alla tänkbara förpackningar – men allt häri världen är inte känsligt som insulin.

Så varför säga att ett piller är bäst före 2014, om det i verkligheten är precis lika bäst före 2016? Tja, enligt Slate, betyder utgångsdatumet egentligen bara en sak – det är den tid som tillverkaren garanterar att produkten fortfarande är lika effektiv som strax efter tillverkning, och det är en process som regleras enligt federal lagstiftning. Egentligen säger det ingenting om med vilken hastighet som läkemedlet sedermera tappar i funktion. Det står läkemedelsproducenterna fritt att testa för en längre hållbarhet, men incitamentet för det är av förklarliga skäl ganska litet.

På Vårdguiden skrivs att "många läkemedel fungerar i praktiken utmärkt efter utgångsdatum" men att alltid fråga sin "läkare om råd" först. I FASS sägs att "använd aldrig läkemedel som passerat utgångsdatum". År 2008 skrev överläkaren Franz Rücker på DN Debatt att läkemedel för miljarder kasseras varje år helt i onödan, och uppmanade till revolt. "Klarar ett läkemedel två år håller det hur länge som helst" hette det, och "låt oss bli världsledande på förlängd hållbarhet!"

Man undrar. Var det någon som hörde honom ropa?