Annes blogg

Termin 7 har nått sitt slut, och jag tänkte ta blogglov tills augusti.

Men är det helt slutskrivet för det? Inte då. Från och med mittslutet av juni hittas på textligt sommarjobb, men i annat format än det här. Läs mig gärna!

Stundlig irritation: att artikeln i BMJ om pandemiplaneringen i WHO ligger bakom betalvägg. Jag kan tyvärr därför inte dela den. Synd. Tidningen, tillsammans med Bureau of Investigative Journalism, står för en mycket skarpt formulerad granskning. Därtill ackompanjerad av en än skarpare ledare av chefred Fiona Godlee på ämnet.

Ett år har passerat sedan dess att Världshälsoorganisationen deklarerade pandemitillstånd. Och det ska, enligt ledaren i BMJ alltid och inledningsvis, konstateras att det finns all anledning att vara glad över att, sammantaget, så få dog i den nya influensan. Få, särskilt i jämförelse med kostnaden för det preventiva arbetet. Det handlar om stora transfereringar av offentliga medel: kostnaden för lager av antivirala medel och vaccinationer uppgår till många gemensamma miljarder, miljarder som nu funnit ny hemvist i läkemedelsbolagen.

Hur gick det till? Vilka experter satt i kommitteerna? Vilka kopplingar fanns mellan läkemedelsindustrin och WHO? På vilka grunder fattades besluten? Fanns otillbörlig branschinblandning? Har organisationen följt sin egen code of conduct? Who knows? WHO knows.

Men väldigt få andra, tydligen. Eller, som redaktör Godlee uttrycker saken:

^{As for WHO, its credibility has been badly damaged. Recovery will be fastest if it publishes its own report without delay or defensive comment; makes public the membership and conflicts of interest of its emergency committee; and develops, commits to, and monitors stricter rules of engagement with industry that keep commercial influence away from its decision making.}

En vecka som denna är det förstås lätt att missa andra nyheter än den större. Men, det har faktiskt också varit en i den relativa riskökningens tecken.

Dels har vi den cancerstudien som fick så stor uppmärksamhet, inte minst på grund av sin fiffigt anpassade utformning: med sina fem enkla råd hade den närmast kvalioida drag. Jag hittar dock ingen studie på nätet, och på SVT sägs det lite kryptiskt att den presenterades på en konferens. Är den publicerad, månne?

Sedan hade vi studien om vådan med för mycket smörrebröd: för många, för snabba kolhydrater ökar risken för hjärtinfarkt med sisådär många procent.

Dessutom rapporterades det om den där BMJ-studien om munhälsa och hjärtsjukdom. Vetenskapsradion pratade om det, och TT skrev en blänkare. Det verkar alltså vara så så att regelbunden tandborstning är en variabel i hjärt- och kärlsammanhang. Det vill säga, en faktor som slår igenom när andra riskfaktorer är kompenserade för, faktorer så som fetma, rökning, ålder, kön, högt blodtryck, motionsbrist och så vidare.

Studien finns publicerad i sin helhet utan betalväggsspärr, i enlighet med medicinjournalens policy att publicera originalartiklar utan läsrestriktioner. Det som, kanske, inte riktigt kom fram i rapporteringen var att det fortfarande är oklart huruvida det finns ett kausualt samband, eller om dålig munhygien bara är en riskmarkör.

Men! Hur kommunicera all denna risk? Hur prata procentsatser? Percentiler och riskökningar? Den här typen av epidemiologi är rätt så rocket science, inte minst ur ett kommunikativt perspektiv.

En läsvärd artikel på ämnet hittas i Wall Street Journal, vars medicinska redaktion gör en skön medicinhistorisk blinkning åt 1600-talet till med sitt inledande citat a man is as old as his arteries. Det handlar om ett försök att åskådliggöra riskfaktorer genom att presentera patienten inför sin individuella vaskulära profil, och på sätt åskådliggöra att den vaskulära åldern kan skilja sig från den kronologiska.

Till sin hjälp har läkaren en modifierad variant av Framingham Risk Score, en beräkningsskala för risk att utveckla hjärt- och kärlsjukdom på ett antal års sikt. På behändigt vis kan risk presenteras som årtal: du må fylla 52 år i juni, men dina kärl har redan gått i pension. Det fina med den här formen av riskanalys är att kärlålder är en mer plastisk variabel än faktiska solår: den som lever lite hälsosammare kan nå ny ungdom, åtminstone ur kärlsynpunkt.

Och! I dessa relativa riskökningstider vill jag påminna om NNT. Värsta schysta visualiseringen hittas här.

Mass psychogenic illness. Epidemisk hysteri. Märklig sjukdom med många namn, tycks det som.

Jag hörde första gången om den här formen av händelse 2006, när det rapporterades om att cirkus 600 mexikanska skolflickor i klosterliknande miljö hade drabbats av en mystisk sjukdom. En sjukdom som gav paralys, huvudvärk och illamående, men som helt tycktes sakna organisk förklaring. Med lite inläsning förstod jag att den här typen av händelse inte var någon raritet: liknande rapporter finns från både historier och nutid. Bland annat finns ett exempel, mycket likt det som skedde i Mexiko, från en skola i North Carolina från 2002.

Nu rapporterar Eurosurveillance, en paneuropeisk tidning som bevakar aktuell epidemiologi och smittskydd, om en liknande åkomma. Nämligen MPIV, Mass psychogenic illness after vaccination. Specifikt berörs 23 kluster av utbrott i Taiwan, som följde på vaccinationen mot den nya influensan under förra årets sista månader. Studenter, företrädelsevis i yngre tonåren, upplevde svaghet, illamående och svimningskänslor. Så många som 46 ungdomar transporterades i ambulans till vårdinrättning. Men varken labpanel eller statusundersökning gav stöd för någon form av somatisk sjukdom.

Forskarna bakom rapporten menar att den storskaliga mediala bevakningen sannolikt är en förklarande faktor: den intensiva debatten om säkerhetsaspekter på massvaccinationer blev en medspelare i MPIV-epidemiologin. Till historien hör att en ung flicka dog strax efter vaccinationen precis i början av kampanjen, något som gjorde diskussionen än mer intensiv i Taiwan än annorstädes och allmänheten av naturliga skäl än mer orolig över biverkningar.

Poängen artikelförfattarna vill föra fram är bland annat att myndigheternas beredskap för den här typen av händelse var låg, för att inte säga obefintlig. Det, trots att MPIV i massiv skala knappast kan avfärdas eller tas lätt på. All sjukdom är kanske inte organisk, men kan trots det vara väl så samhällsomstörtande.

Läs gärna hela artikeln på Eurosurveillances sajt!

Hög amibitionsnivå i dagens upplaga av Vetenskapsradion på P1!

Det rapporterades om den studie i Science Translational Medicine som visat att det är mängden androgenreceptorer, snarare än hormonet som sådant, som tycks spela roll i utvecklingen av hepatocellulär cancer vid samtidig hepatit B-infektion. I alla fall i en musmodell. Det skulle eventuellt kunna tjäna som förklaringsmodell till varför män i högre grad än kvinnor drabbas av den formen av levercancer, om nu människan är muslik i detta avseende.

Därmed kan alla radions lyssnare som levt i föreställningen om att det var androgenet som i sig självt orsakade könsskillnaderna känna sig uppdaterade redan till morgonkaffet.

Först: Känner du att dina detaljkunskaper i historien om brittiske kirurgen (ja, han är faktiskt kirurg i grunden) Andrew Wakefield gått förlorade? Rekommenderar då en serietidningsvariant om ämnet.

Sen: Annars kom jag att läsa en artikel i Seed som bland annat handlade om tevespel och korsord, och hur sådana pyssel påverkar utövaren på ett djupare plan. Två favoritförströelser för min del, får jag erkänna. Kan det vara så att dessa sysselsättningar gör mig smartare? (Ja?)

Kanske. Eller kanske inte. Studierna på ämnet har varit många, och ofta skiljaktiga i sina resultat. Den som löser många korsord, blir sannolikt duktigare på att just lösa korsord. Men inte nödvändigtvis en mer spänstig skribent,  eller bättre på att komma ihåg att ringa mormor på hennes födelsedag.

Branschen kring sådan där hjärnträningsmjukvara har dock tillvuxit på senare år, inte minst på grund av att somlig forskning antytt kognitivt gynnsamma effekter. Men, det går alltså tyvärr inte att slå sig till ro över ett parti soduko. (Förutsatt att det inte är vad du vill träna: din förmåga att lösa soduko, alltså.)

Det enda som alla tycks vara helt överrens om är att grupperna som är mest benägna att gynnas i sin kognition av den typen av aktiviteter är väldigt gamla och väldigt unga. Eller formulerat tillsammans med sina implikationer: inte du. Inte du, eftersom du uppenbarligen tillhör det bloggläsande segmentet, och är därmed förmodligen varken supersenior eller bebisliten. Sorry.

Den som vill maximera sin mentala kapacitet ska inte i unga år ägna sig åt hjärnsport, utan åt sportsport. Fotboll! Rugby! (Får medge att det där framstår som något av en kontraintuitivitet. Men, det bygger jag ju på mindre studier och erfarenheter, företrädelsevis från högstadiets skolgympa.)

Jag har närt föreställningen om att jag, genom tevespel, massiv kaffekonsumtion och en korsordsfäbless, skyddade mig mot kognitiv förlust. Men, tji fick jag. Igen: läs gärna Seedartikeln. (Läs gärna Seed i allmänhet.)

Sist: Medan jag inte har bloggat människan för övrigt skapat syntetiskt liv, och dessutom presenterat översiktsartikel under rubriken Body Piercing and Psychopathology. Ingen dålig vecka, på så vis.

Som sist ut i Sverige kom jag plötsligt att intressera mig för köttklistret. Köttklister består, som jag förstår det, av trombin. Alltså, vanligt trombin. En finurlig liten koagulationsfaktor, så evolutionärt fiffig att den finns konserverad i ådror hos människa, nöt och gris. En sådan som, i sällskap med andra, håller blodet i lämplig viskositet.

Antitrombinrörelsen verkar ha vunnit slaget, EU-parlamentets förbud mot köttklistertillsats måste betyda slutet för en del maträtter. Köttklisterbullarna has got to go. Blodpuddingen torde ligga pyrt till. Förbud också för den blodiga biffen, som ju rimligen måste betraktas som full av klister. Blodkorv – nej tack.

Nå, invänder säkert någon, sluta raljera. Förbudet handlar ju om konsumentupplysning. Ingen ska förvillas att äta köttklister mot sin vilja!  Åtminstone inte extra tillsatt trombin, då. Men måtta med förbuden. För om allt trombin skulle förbjudas, skulle alla förblöda. Eller koagulera.

För övrigt förutspår jag en re-branding av följande produkt. Råttgift i ådrorna är en sak, men med köttklister på receptet blir risken för låg compliance överväldigande.

Med detta lite oseriösa inlägg vill jag säga: Jag fattar nog inte grejen. Men så var det ganska många år sedan jag sist åt kött.

Såg ni Svenska Dagbladets Martin Jönssons bloggtjyvnyp på Dagens Nyheter med anledning av rapporteringen om den stora Interphonestudien? Svenskans Jönsson menar att finanieringen av studien är en del av nyheten, en som till cirkus en tredjedel utgörs av industrimedel, ett faktum som negligerats av konkurrenten. På bloggen skriver Jönsson att:

Att inte bara vidarerapportera forskningsresultat och rapporter utan också titta på finansieringen och förutsättningarna är en viktig del av rapporteringen om vetenskap och medicinnyheter. Det är inte alltid lätt att genomföra, men det är viktigt att ha ambitionen.

Visst, visst. Men ambitiöst? Nja. Finansieringsbiten är naturligtvis intressant, men inget avslöjande. Och i det här fallet nog lätt att genomföra: Informationen om den knappa trettioprocentiga industrifinansieringen fanns exempelvis i det pressmeddelande som kom med presentationen av studien. Avsändare: IARC, International  Agency for Research on Cancer. Och vad gäller övriga kopplingar till industrin finns dessa redovisade, om än en smula omständigt skrivna, under en egen rubrik i själva studien. Som brukligt är.

En riktigt ambitiös approach, enligt min mening, är väl vara att bedöma artikelns innehåll, dess implikationer. Granska, förklara varför. En annan rubrik på originalartikeln (Mobil ökar inte risken för hjärntumör är ju inte helt rättvisande) hade exempelvis varit ett välkommet försök till att ge ytterligare dimensioner till diskussionen. I sin blogg skriver Jönsson vidare att:

Det är också värt att notera att Strålsäkerhetsmyndigheten inte ändrar sina rekommendationer på grund av denna Interphonestudie, utan fortfarande rekommenderar handsfree, till exempel.

Varför skulle Strålskyddsmyndigheten skulle ändra sina riktlinjer på grund av resultaten i Interphonestudien? På grund av rubriksättning i svensk dagspress? Slutsatserna i studien var ju knappast av det slaget att några ändringar skulle vara befogade, läs gärna vad myndigheten skriver på sin sajt.

I den ledare som ackompanjerar studien, som jag tyvärr inte hittar utanför betalvägg, konstateras bland annat att det fortfarande inte finns något svar på frågan om mobilitelefoniprat är farligt eller inte. Också där påpekas att det inte finns någon anledning att prata helt ohämmat i mobiltelefon, utan använda hands-free eller skicka sms.

Och vad det gäller metodproblemen, som Martin Jönsson också hänvisar till, så visst finns sådana. Men metod är ju typ alltid ett trätoämne när det kommer till epidemiologi. Varför så är fallet, varför det är så komplicerat att mäta, får Svenskan gärna reda ut i någon kommande medicinsk-vetenskaplig artikel.

Mer läsning om studien som sådan Läkartidningens blänkare, skriven av professorerna Maria Feychting och Anders Ahlbom. Populärvetenskapliga Science News skriver också intressant.

Morgonens Vetenskapsradion bjöd på en nyhet om magnetkameror i rättegångssammanhang. I korthet refereras en studie, där forskare har studerat hur hjärnan reagerar i mötet med ett bekant ansikte. Kan olika hjärnmönster vara till hjälp i vittneskonfrontationer?

I slutet av reportaget kommenteras nyheten av Mats Fredriksson, professor i klinisk psykologi vid Uppsala universitet. Han säger att visst, det är ett spännande forskningsområde. Men:

– Jag tror det ligger långt fram i tiden.

Ja, måhända. Men i USA pågår just nu en diskussion huruvida funktionell magnetresonansteknik ska kunna användas som bevismaterial i rättegångssammanhang. Under rubriken Lie-Detection Brain Scan Could Be Used in Court for First Time omskrivs i Wired Science ett rättsfall där en advokat anfört en funktionell-MRI-plåt som bevis för sin klients sak, i ett mål om sexuella trakasserier där ord står mot ord.

Sedermera kom dock beläggen att avslås av domaren. Varför? Inte för att funktionell magnetresonans bär undermålig vittnesbörd, enligt försvaret som yrkat för avslag på bevisningen. Utan för att den, oavsett inneboende kvaliteter, inkräktar på juryns möjlighet att självständigt bedöma vittnesmålen.

Därmed lämnades hela diskussionen om funktionell magnetresonans över huvud taget har relevans utanför laboratoriemiljö till handlingarna. Ett argumentet, annars, mot MRI lyder vanligen att metoden är, likt alla lögndetektortest, bemängt med tusen felkällor. Argumentet för är då det att, visst, en funktionell MRI är måhända inte perfekt. Men väl så bra som en jury, åtminstone på att genomskåda en lögnhals.

Så, avslag för den här gången. Men med neurovetenskapens framstegen ställs uppenbarligen rättsväsendet inför nya ... utmaningar. På gott, kanske. Och på ont, glöm inte lärdomarna som kan dras från studierna av en död lax

Finns någon folksjäl? Om så är fallet, kan den hugade med fördel söka den i SOM-institutets årliga undersökningar. Och att digitalbläddra i opinionsmaterialet är ett behagligt regnlördagsnöje, för den (jag) som just avklarat huddugga och OSCE-prov (men ännu inte orkat börja plugga för bamsemedicintentan).

I institutets publikation Svensk höst från förra året berörs i ett kapitel av Ingela Wadbring frågan om aktiv dödshjälp. Ett diagram:

Det får en ändå att fundera: avtar stödet för aktiv dödshjälp med stigande ålder, eller kommer dagens unga även i framtiden känna för frågan?

Frågan korskörs också med politisk åskådning i studien. I makroperspektivet hittas ingen hint om direkta blockskillnader. Men den som tittar närmre på siffrorna hittar att moderata väljare generellt är märkbart mer positivt inställda till aktiv dödshjälp, medan kristdemokrater är mycket mer för förbud än genomsnittet. Socialminister Göran Hägglund, stark motståndare till aktiv dödshjälp, är alltså i otakt med tiden men i takt med sitt eget parti.

I årets SOM-undersökning, som släpptes för några dagar sedan, finns grafer som visar att stödet för ett införande av aktiv dödshjälp som allra störst i den grupp väljare som identifierar sig som Sverigedemokrater. Näst störst är det bland moderater. I särklass mest negativa: kristdemokratiska väljare. Alla material är i jämförelse med baslinje, och den som vill gräva mer hänvisas till SOM-institutets hemsida.

Nå, jag kan kanske tycka att partisympatier är mindre intressanta i det här fallet. Väljarna är nog, generellt sett, mer rörliga i sina partisympatier än i sina uppfattningar kring evighetens frågor om livet och om döden. Olika storheter, liksom.

Tidningen Fokus publicerade för några år sedan en intressant artikel på ämnet. Med hjälp av Synovate Temo visades att endast dryga tio procent av svenskarna vidhöll sitt sitt stöd för förbud mot aktiv dödshjälp (pass på! lurig dubbelnegation), om fallet gällde en obotligt sjuk patient med svåra smärtor. Om fallet däremot gällde en äldre person med livsleda men utan graverande sjukdom, var så mycket som dryga 50 procent för kvarvarande förbud mot aktiv dödshjälp. Inget reservationslöst stöd, således.

Läkarkåren då? Jag skall inte ge någon gift, även om jag blir ombedd, som det heter i eden. Som grupp en majoritet av läkarkåren för förbud mot aktiv dödshjälp. Men det finns studier som visar en attitydförskjutning. I Läkartidningen diskuteras ämnet alltjämt flitigt.

Konstigt vore det väl annars.