Annes blogg

UPPDATERING 100117. Johan G från läsekretsen tipsar om att idka källkritik inför funktionell magnetresonanseri. Och med den här artikeln om hur det ser ut i en fMRI när en död lax tänker, ter det sig som att han har ett case. Bra läsning inför min artikel!

...

Så, jag donerade lite medel till räddningsinsatsen i Haiti. Och det kändes förstås bra. Det gör ju vanligen det, det här med att skänka pengar till välgörande ändamål. Och att hjärnans belöningssystem är involverat vid donationer till välgörenhet, det har funnits evidens för i några år. Vem är förvånad, egentligen? Det känns ju bra i magen.

Mer förbryllande är processerna för hur vi väljer vad vi ska skänka pengar till, och hur mycket. För, i själva skänkandeprocessen drabbas jag, och säkert många med mig, av ågren. Den förväntade livslängden för den genomsnittlige haitiern är cirkus sextio år. Och det är ändå siffror från tiden innan katastrofen, och jag vet sedan tidigare att det är ett fattigt och utsatt land. Hur kommer det sig att det krävs en jordbävning och likstapling för att jag ska öppna plånboken? Varför har jag inte pungat ut tidigare? Visst, jag ger pengar till andra ändamål då och då. Men inte till Haiti. Varför?

I en sällsynt vältajmad januariartikel i the Journal of Neuroscience kikar ett antal forskare genom genom linsen på en funktionell magnetresonanskamera, för att se mer exakt vad som händer i hjärnan när försökspersoner får förmånen att skänka slantar till välgörenhet. Och projektet är mer specifikt än så. För forskarna studerar inte bara vad som händer i hjärnan när vi skänker pengar, utan hur hjärnan hanterar att olika alternativ sätts gentemot varandra. Försökspersonerna fick innan donationen, och därmed hjärnscanningen, värdera välgörenhetsändamålen i relation till sig själva. Hur högt värderade studiedeltagaren organistationens strävan? Och hur nära låg saken försökspersonen personligen om hjärtat?

Vad experimentet utmynnade i var en slutsats att den värdering som försökspersonen tillskrev välgörenhetsändamålet  korresponderade till den del av hjärnan som kallas venteromediala prefrontala kortex. Eller, med i mer deskriptiva termer, den del av hjärnan som ligger strax bakom pannbenet. Och det tar inte slut där. För den här delen av hjärnan fungerade också som uppsamlingsnod för andra delar av hjärnan, så som insula och bitar av den temporala delen av hjärnbarken.

Och detta betyder vad, exakt? Artikelförfattarna menar att den här ytterligare informationen, som andra delar av hjärnan bistår med, kanske hjälper oss att värdera ändamålet i form av gåvostorlek. Hur mycket försökspersonen ger bort, beror helt enkelt på hur mycket hjärnan sammantaget brinner för ämnet för handen. Och den biten beror på ett intrikat set av faktorer. Inte minst hur nära oss vi känner för den som lider är. Liten aktivitet, liten gåva. Kanske kan någon anhörig få hjälp av ökade anslag till bröstcancerforskning? Måhända har någon besökt en by i Mocambique? Och hade jag haft ett fadderbarn på, eller ens anknytning till, Haiti hade jag kanske donerat pengar tidigare?

Det här är också intressant i relation till det nya medieflödet. För sociala medier, twitterflöden och Facebookappeller kan te sig fåniga. I dag är vi knappast alla haitier, även om någon kanske påstår det i sin statusrad. Samma sak var på tapeten för ett par år sedan, när sympativågen för burmesiska munskar drog över Sverige. Facebookprotester i all ära, men det var ju inte som om juntan skälvde för att alla svennebananer en dag i december klädde sig i röda fillisonger.

Men däremot kanske nätets närhet renderar mer empati med drabbade haitier, genom den direkta kommunikation som sker via den här typen av informationsflöden. Bloggarna från Haiti, till exempel, är  fruktansvärda till sitt innehåll. Närmast oläsbara. Katastrof, right up front.

På just twitter kritiserades drakmedierna som Expressen, Aftonbladet, DN och SvD för att inte ta tillfället i akt att låta sina journalister twittra. Det skulle ge bättre nyhetsjournalistisk, hävdade debattörer. Expressens chefredaktör Thomas Mattson svarade, i samma medium faktiskt, att journalisterna hade fullt upp vad gällde säkerhet och vanlig hederlig kommunikation för att också hinna twittra. Säkert sant, men den tidning som vill väcka läsarens empati ska vara så nära, så realtid som möjligt. Kanske gör den direkthet som finns i dag oss mer givmilda?

Trenden från Svensk Insamlingskontroll har siffror.

Men kausualitet är inget att leka med, så jag håller tand för tunga och avhåller mig från vidare analyser. På bloggen med det passande namnet Prefrontal cortex analyserar författaren, som bloggar i samma ämne som jag. Och har tänkt lite likadant. Läs gärna hans analys också.