Annes blogg

Intressant, det här med riksdagsman tillika taxeläkaren Göran Thingwalls uppror. Först lämnade han sitt parti med buller och bång, efter en fet petning från riksdagslistan. Sedan gick han med i Svenska pensionärers riksförbund. Och nu! Nu ska han fälla majoritetens kärnkraftspropp. Inte för att han har något mot kärnkraft som sådan, utan eftersom han motsätter sig delar av vårdvalsreformen.

En politisk vilde i en mandatmässigt välbalanserad beslutande församling kan få stor, för att inte säga oproportionerlig, makt. Men, från ord till handling kan vägen kännas lång och skorna trånga. Minns historierna om hur det var förra gången ett antal riksdagspersonligheter ville trotsa alliansen. Inte ens aldrig så många personvalskryss, twitterstormar, Facebookgrupperingar eller uppslutningar på Mynttorget lyckades ge FRA-motståndarna tillräckligt med råg i ryggen för att fälla sin regering.

Nå, en skillnad är förstås att Göran Thingwall sannolikt är mer immun mot påtryckningar, som både petad och expartist har han nog inte mycket till övers för sitt gamla moderparti moderaterna. Han har, så att säga, redan bränt sina broar. Men, frågan ankommer också ett par tre centerpartiser som motsatt sig kärnkraftsuppgörelsen. Är dessa beredda attt pytsa in sin fortsatta politiska karriär för övertygelsems skull?

Statsminister Fredrik Reinfeldt har sagt sitt i frågan. Nej till kohandel, säger han. Råmar bäst som råmar sist, säger riksdagsman Thingwall. Slaget är inte förlorat, förstås. Men, gissningsvis kommer någon av dissidenterna att vika sig. För när partipiskan viner är det endast den som inte har något att förlora som står pall. Och bland yrkespolitiker är det nästan alltid tillräckligt många som har tillräckligt att förlora för att regeringen ska få sin vilja igenom.

För övrigt. Det är dåligt spinn kring läkaryrket just nu. Så här svarta har rubrikerna inte tett sig sedan Joachim Berner tillträdde sin tjänst som chefredaktör för Expressen. Huga.