Annes blogg

Morgonens Vetenskapsradion bjöd på en nyhet om magnetkameror i rättegångssammanhang. I korthet refereras en studie, där forskare har studerat hur hjärnan reagerar i mötet med ett bekant ansikte. Kan olika hjärnmönster vara till hjälp i vittneskonfrontationer?

I slutet av reportaget kommenteras nyheten av Mats Fredriksson, professor i klinisk psykologi vid Uppsala universitet. Han säger att visst, det är ett spännande forskningsområde. Men:

– Jag tror det ligger långt fram i tiden.

Ja, måhända. Men i USA pågår just nu en diskussion huruvida funktionell magnetresonansteknik ska kunna användas som bevismaterial i rättegångssammanhang. Under rubriken Lie-Detection Brain Scan Could Be Used in Court for First Time omskrivs i Wired Science ett rättsfall där en advokat anfört en funktionell-MRI-plåt som bevis för sin klients sak, i ett mål om sexuella trakasserier där ord står mot ord.

Sedermera kom dock beläggen att avslås av domaren. Varför? Inte för att funktionell magnetresonans bär undermålig vittnesbörd, enligt försvaret som yrkat för avslag på bevisningen. Utan för att den, oavsett inneboende kvaliteter, inkräktar på juryns möjlighet att självständigt bedöma vittnesmålen.

Därmed lämnades hela diskussionen om funktionell magnetresonans över huvud taget har relevans utanför laboratoriemiljö till handlingarna. Ett argumentet, annars, mot MRI lyder vanligen att metoden är, likt alla lögndetektortest, bemängt med tusen felkällor. Argumentet för är då det att, visst, en funktionell MRI är måhända inte perfekt. Men väl så bra som en jury, åtminstone på att genomskåda en lögnhals.

Så, avslag för den här gången. Men med neurovetenskapens framstegen ställs uppenbarligen rättsväsendet inför nya ... utmaningar. På gott, kanske. Och på ont, glöm inte lärdomarna som kan dras från studierna av en död lax