Läkartidningens blogg

Den frågan ställer jag mig efter att ha lyssnat till Rättsmedicinalverkets generaldirektör Erna Zelmin Ekenhem under en samtalskväll på S:ta Katharinastiftelsen tidigare i veckan.

Temat för kvällen var Experternas trovärdighet eller trovärdighetskris – hur rättssäkra är blod- och DNA-analyserna?

I panelsamtalet deltog även domaren Anders Eka, lagman vid Stockholmstingsrätt och (en kortare stund) Marianne Edman Falkenson, enhetschef för Medicin, miljö och livsmedel på ackrediteringsmyndigheten Swedac. Tanken var att samtalet skulle ta sin utgångspunkt i »uppmärksammade händelser som provtagningen av frimärke tillhörigt Ingmar Bergman och rättegången kring barnläkaren vid Astrid Lindgrens sjukhus«, men den moderata moderatorn Maria Abrahamsson, och paneldeltagarna kretsade länge långt ifrån den heta gröten, opåverkade, omedvetna eller kanske oroliga inför det ämne som större delen av auditoriet satt och väntade skulle få ventileras och debatteras. Till slut närmade vi oss ändå pudelns kärna.

Marianne Edman Falkenson beskrev att en ackreditering av ett medicinskt laboratorium avser alltifrån juridisk status till teknisk kompetens:

– Vi granskar alltså kvalitets- och ledningssystemet, att det är implementerat i organisation, ansvar och befogenheter. Vi tittar på lokaler, tillträde till lokaler, utrustning, metoder och personalens kompetens när man utför analyserna på plats.

Swedacs verktyg är internationella standarder och egna föreskrifter.

– Dem har vi i vår hand när vi kommer ut till laboratorierna för att ackreditera dem.

Att ett laboratorium är ackrediterat behöver inte betyda att samtliga analysmetoder är det.

– Det är upp till laboratoriet själv att bestämma vilka metoder som man ansöker om ackreditering för. Det har Swedac inget inflytande över, sa Marianne Edman Falkenson.

Under förundersökningstiden och vid rättegången mot narkosläkaren framkom vid flera tillfällen att Swedac visserligen ackrediterat RMV:s laboratorium, men att metoden som användes för analysen av tiopental inte var ackrediterad. På en rak fråga från auditoriet svarade Erna Zelmin Ekenhem återigen att så var fallet och fortsatte:

– Men det är viktigt att komma ihåg att en ackrediterad metod inte garanterar att det som kommer ut ur processen är rätt, stoppar man fel in kommer det fel ut. En metod som inte är ackrediterad, betyder inte att det man gör blir fel. Det betyder bara att det inte finns samma dokumenterade krav på kompetensen, och på hur rutinerna ser ut, med mera. Men det betyder inte att det är okunnig personal som hanterar metoden eller att det man gör är fel.

(Det är ungefär här jag börjar fundera på om det i så fall finns någon anledning för ett medicinskt laboratorium att bemöda sig om ackreditering.)

Olof Beck, professor i analytisk toxikologi och farmakologi vid Karolinska institutet samt chef för farmakologiska laboratoriet inom klinisk farmakologi vid Karolinska universitetslaboratoriet, fanns också i auditoriet vid samtalet på S:ta Katharinastiftelsen. Han var med vid den »vertikala revision« av Rättsmedicinalverket som gjordes på narkosläkarens och försvarsadvokatens begäran våren 2010, både av avdelningen i Linköping och rättsläkarstationen i Solna. Olof Beck verkade ha en annan syn på ackreditering än Erna Zelmin Ekenhem.

– Det är väldigt många analyssvar som lämnas ut och det är på förekommen anledning man ställer de här kvalitetskraven, sa Olof Beck, och fortsatte:

– De viktiga komponenterna som ackrediteringsprocessen bidrar med är att man får en oberoende bedömning. Man kan inte sitta hemma i sitt laboratorium och tycka att man är expert. »Mitt« labb har varit ackrediterat i kanske 20 år och vi får nya synpunkter hela tiden. Det är en kontinuerlig process att arbeta med kvalitetssäkring, som kräver en väldigt stor grad av ödmjukhet inför förändringsarbete. Om man tittar på alla de resultat som kommer ut från laboratoriet så kan man inte säga att allting är rätt. När man tittar på att enskilt resultat så måste man vara öppen för att det kan vara behäftat med fel.

– Det som är gemensamt för alla laboratorieresultat är att de är osäkra. Det rätta laboratorieresultatet finns inte, utan resultatet är något som finns inom ett intervall. Den osäkerheten måste man vara medveten om och ha kännedom om, kommenterade Gunnar Nordin, klinisk kemist och VD för Equalis, ett bolag som ägs av SKL, Svenska Läkaresällskapet och Institutet för biomedicinsk laboratorievetenskap, och som utför provningsjämförelser av medicinska laboratorier.

– Ackreditering är ett bra sätt att få ordning och reda på de metoder man har, sa Erna Zelmin Ekenhem.

Hon sa också att RMV:s laboratorium nu ackrediterar fler metoder och uppmanade publiken att själv gå in på Swedacs hemsida för att se vilka. Den intresserade läsaren kan se här att tiopental fortfarande i somras inte verkade ingå i skaran analyter som RMV har ackrediterade analysmetoder för.

Olof Beck ville också ha en kommentar till ett debattinlägg i Svenska dagbladet »Kritiken mot RMV är felaktig«, signerat av bland andra generaldirektören vid RMV.

– Kritik har ju riktats mot RMV:s analysresultat i det aktuella fallet och domstolen har bestämt sig för att det fanns en viss tveksamhet i bilden. Därför blev jag väldigt förvånad av artikeln i Svenska Dagbladet. Vad ligger till grund för att du efter att domstolen gjort sin bedömning ändå gick ut och hävdade att man har gjort rätt på RMV? Det är väldigt konstigt att du går ut med den informationen efter att domslutet var klart.

Erna Zelmin Ekenhem svarade då att hon inte hade sagt att analysen var rätt.

– Rubriken är inte jag som sätter, det är tidningen som gör. Jag har däremot sagt att det inte är fel.

Åt detta finurliga svar skrattade hon tillsammans med delar av auditoriet och moderatorn kommenterade att hon uttryckte sig som en fullfjädrad politiker.

Men även om nu inte Erna Zelmin Ekenhem kan lastas för Svenska Dagbladets rubriksättning undrar ändå den uppmärksamma läsaren om hon inte heller står bakom debattinläggets slutkläm:

»Vi är, efter den genomgång vi gjort inom RMV, övertygade om att det analyssvar som RMV lämnat i det aktuella målet är med verkligheten överensstämmande«

Tyvärr lyckades inte Läkartidningen få komma till tals med Erna Zelmin Ekenhem när samtalskvällen var slut.

Sara Gunnarsdotter
patientsäkerhetsredaktör
sara.gunnarsdotter@lakartidningen.se