Styrelserna för Svensk förening för estetisk plastikkirurgi och Svensk plastikkirurgisk förening är oroliga över [1] att Skönhetsutredningen försämrar patienternas säkerhet och rättigheter i och med förslaget att en kroppsbehandling är en konsumenttjänst och den enskilde därmed blir konsument. De anser också att möjligheterna till sakkunnig kontroll av medicinsk verksamhet minskar.

Utredningen vill understryka att förslaget om en lag om kroppsbehandlingar inte innebär en försämring för den enskilde utan tvärtom fyller ett tomrum mellan hälso- och sjukvårdslagstiftningen och konsumentlagstiftningen. Det finns mycket starka skäl för att kroppsbehandlingar ska ses som en konsumenttjänst, vilket innebär att de konsumentskyddande reglerna blir tillämpbara.

Utredningen föreslår att en ny lag om kroppsbehandlingar ska innehålla vissa utbildningskrav vid kirurgiska ingrepp och injektioner. Detta är nytt, och något motsvarande finns inte i hälso- och sjukvårdslagstiftningen. Mycket få uppgifter är i dag reglerade utifrån medicinsk specialitet; bedömningar görs i enskilda fall. 

Syftet med Skönhetsutredningen var att stärka skyddet för den enskilde vid behandlingar och ingrepp som kräver medicinsk kunskap och erfarenhet eller kan innebära betydande hälsorisker men som inte är hälso- och sjukvård eller tandvård.

Marknaden för dessa behandlingar är delvis oreglerad, vilket gör att det finns allvarliga brister i förutsättningarna för den enskilde att genomgå en säker behandling. Flera myndigheter har olika tillsynsansvar, och det råder oklarhet om var ansvaret börjar och var det upphör. Utredningens förslag omfattar kroppsbehandlingar vars syfte är att förändra utseendet och som kan medföra en betydande hälsorisk. »Betydande hälsorisk« innebär att behandlingen kan överföra smitta, ge svåra skador, leda till svåra sjukdomar eller ge bestående men. 

Begreppet hälso- och sjukvård är tydligt definierat. Hälso- och sjukvård är åtgärder som syftar till att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador såsom det anges i 1 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), där även sjuktransporter och omhändertagande av avlidna inbegrips.

Debattörerna anser att en verksamhet som inte omfattas av nämnda definition och syfte ändå är att betrakta som hälso- och sjukvård om den ges av en legitimerad yrkesutövare. Det är då viktigt att återkomma till syftet med behandlingen.

Det är lätt att förledas att tro att det är hälso- och sjukvård om en legitimerade yrkesutövare utför en kroppsbehandling. Men det finns inget sådant direkt samband. Legitimerade utövare kan ha olika arbetsuppgifter både inom och utanför hälso- och sjukvården.

Kroppsbehandlingar som i första hand utförs i syfte att förändra utseendet är inte att betrakta som hälso- och sjukvård oavsett vem som utför dem. Därför anser utredningen att avgränsningen mot hälso- och sjukvårdsverksamhet inte ska avgöras utifrån vem som utför tjänsten utan utifrån det primära syftet med den. Den enskilde som konsumerar en tjänst utanför hälso- och sjukvårdens verksamhetsområde där det primära syftet är att förändra utseendet ska inte betraktas som patient utan som konsument.

Landstingen prioriterar vad som ingår i den offentligt finansierade hälso- och sjukvården. Om prioriteringen inte medger landstingsfinansiering av en åtgärd kan den enskilde uppsöka en privat vårdgivare för sjukvårdande behandling och själv stå för finansieringen. Utredningen har inte bedömt vad som ska finansieras inom det offentliga åtagandet; det kan komma att förändras över tid. Sådana medicinskt indicerade eller rekonstruktiva kroppsbehandlingar som i dag utförs inom ramen för hälso- och sjukvård ingick inte i uppdraget.

Skönhetsbranschen är en snabbt växande marknad med starka ekonomiska incitament. Tyvärr har vi under utredningen stött på mindre seriösa såväl legitimerade som olegitimerade utövare. Det är därför oerhört angeläget att den enskildes konsumentskydd stärks.