Inte särskilt använt suffix

En sökning i Läkartidningens arkiv ger vid handen att suffixet inte är särskilt använt i tidningen. Arkivet går tillbaka till 1990 med sökbarhet i fulltextversioner från och med 1996. Totalt finns där drygt 46 000 artiklar. Nedan listar vi hur pass ofta olika »-iker-begrepp« förekommer.

  1. Diabetiker 646
  2. Hypertoniker 168
  3. Astmatiker 85
  4. Reumatiker 82
  5. Kroniker 37
  6. Epileptiker 30
  7. Allergiker 30
  8. Anorektiker 25
  9. Hemofiliker 11
  10. Osteoporotiker 8
  11. Migräniker 7
  12. Etyliker 7
  13. Anemiker 1
  14. Glaukomiker 1

Syftet med vår kommentar [1] var att lyfta en diskussion om hur verksamma inom vården uttrycker sig kring personer, patienter och studiedeltagare. Inspirationen kom från insända manus, jargong vi hört på olika arbetsplatser och en internationell diskussion.

Vi är därför glada över att Hans Nyman följer upp denna diskussion. I vår text tog vi upp frågan om »epileptiker« är att likställa med »person med epilepsi«, något som Nyman vänder sig mot. Enligt honom är begreppen helt synonyma och att likställa med diverse andra personkategorier där suffixet -iker tillämpas. 

Språkkonstruktionen är i sig givetvis korrekt. Värdeladdningen kan diskuteras, men vår uppfattning och erfarenhet från klinisk praxis är att personen lättare »glöms« i sammanslagningen. Vidare finns några skillnader värda att beröra i de exempel som Nyman tar upp för att legitimera suffixet.

Precis som vi framhöll i vår text är det skillnad på om tituleringar är självvalda eller tilldelade. Exempel som politiker, akademiker och kliniker speglar alla i viss mån yrkesval, det vill säga något, eller en grupp, som man aktivt valt att utbilda sig till. Som regel är inte sjukliga tillstånd självvalda.

En annan aspekt av diskussionen handlar om huruvida man adresserar en grupp människor eller en enskild individ. Att beskriva en enskild individ med emfas på tillståndet anser vi är mindre lyckat. I sådana fall är det bättre att betona personen som lever med attributet.

Än värre är det om det dessutom finns en nedlåtande nyans i en tilldelad beteckning, något som tyvärr förekommer oftare än det borde. Vi hävdar att till exempel »etyliker« används oftare med en nedlåtande koppling, än vad »person med etylproblem« gör.

Att som Nyman gör extrapolera slutsatser utifrån Norsk Glaukomforenings webbplats känns vanskligt. Hur vet vi hur övriga patientgrupper ställer sig? Tycker svenskar och norrmän lika? Skillnaden mellan person och patient poängterade vi för övrigt i vår kommentar.

Att suffixet »-iker« förekommer i flera ord upptagna i Svenska akademiens ordlista och är flitigt använt utesluter tyvärr inte att det innebär ett skiftat fokus från personen till tillståndet eller egenskapen. Det är just detta skifte som vi menar många gånger är olyckligt. Vi har inte förespråkat något totalförbud mot suffixet. Ibland kan det som sagt vara motiverat, men inte på slentrian, och inte så att det döljer eller skymmer personen med tillståndet eller sjukdomen. Ofta finns det bättre sätt att uttrycka sig på för att lyfta fram den individ eller de individer som bör vara i fokus.

Läs mer:
Måtta och omväxling är alltid dygder, även gällande -iker