Ohälsosamma matvanor, låg ­fysisk aktivitet och fetma orsakar tillsammans 28 procent av sjukdomsbördan i Sverige [1]. Trots detta har Sverige ingen nationell strategi inom detta område, vilket däremot finns för alkohol, narkotika och tobak, som tillsammans orsakar 12 procent av sjukdomsbördan [2]. Sedan år 2011 har regeringen en samlad strategi för alkohol-, narkotika-, dopnings- och tobakspolitiken (ANDT-strategin). Den är ett skolboksexempel på multisektoriellt folkhälsoarbete i ett livscykelperspektiv. Här finns en hög ambitionsnivå med sju mål, från tidiga förebyggande insatser bland barn till behandling av missbrukare, samt ett uppföljningssystem med indikatorer på individuell och strukturell nivå. Årligen avsätts 40 miljoner kronor till preventionsforskning. Strategin kostar 257 miljoner kronor per år, en rimlig nivå för en seriös satsning.

År 2003 gav regeringen Livsmedelsverket och dåvarande Folkhälsoinstitutet i uppdrag att skriva ett underlag till en nationell handlingsplan för goda matvanor och fysisk aktivitet. Underlaget med 79 åtgärdspunkter presenterades för 10 år sedan, men handlingsplanen uteblev. 

Under tiden har utvecklingen gått åt fel håll. Nya enkätdata från Folkhälsomyndigheten visar att fetman i Sverige fortsatt att öka bland vuxna, från 11 till 14 procent mellan 2004 och 2013 [3]. Detta speglar även utvecklingen internationellt, med en ökande fetmaprevalens sedan tre fyra decennier. Fetma orsakar i dag 6 procent av alla dödsfall i världen [1], och uppskattas utgöra 2,8 procent av den globala BNP [4]. Ökningen i höginkomstländer sker främst bland lägre socioekonomiska grupper, vilket innebär ökande sociala hälsoklyftor [3, 5]. Bland barn ses en stabilisering i prevalensen av övervikt och fetma i Sverige, men även här ses stora skillnader beroende på föräldrarnas socioekonomi [6, 7]. En konsekvens av denna fetmaepidemi är att diabetes ökar kraftigt bland vuxna [8], medan minskningen av hjärt–kärlsjukdomar sker i långsammare takt än väntat [9].

Som ett svar på utvecklingen har Världshälsoförsamlingen antagit en rad policydokument, senast den globala handlingsplanen för prevention och kontroll av kroniska sjukdomar 2013–2020 med visionen att världen ska vara fri från kroniska sjukdomar som kan förebyggas bland annat genom att stoppa ökningen av fetma och diabetes [10]. I planen påpekas behovet av ett kraftfullt och effektivt samarbete mellan olika samhällssektorer och aktörer, koordinerat av regeringen. 

EU har antagit en handlingsplan mot barnfetma 2014–2020 med åtta fokusområden, bland annat inkluderas familj, miljö och forskning [11]. I flera artikelserier, den senaste från 2015, har Lancet uppmärksammat behovet att agera kraftfullt globalt och lokalt mot fetma, inte minst av hållbarhetsskäl [12]. Man har också påvisat bristen på effektiva insatser i form av lagstiftning och ekonomiska styrmedel [13].

I regeringens proposition 2007/08:110 konstaterades att »Övervikts- och fetmaproblematiken är ett av de allvarligaste folkhälsoproblemen i Sverige, liksom i många andra länder, och måste tas på största allvar. Utvecklingen är särskilt alarmerande bland barn.« Trots detta har hittills ingen svensk regering tagit frågan på allvar. Den enda insatsen är en strategi inom hälso- och sjukvården för kroniska sjukdomar 2014–2017 [14]. Syftet med strategin är att »främja en mer hållbar och jämlik vård med särskilt fokus på primärvården«. 

Strategin lyfter viktiga insatser för patienter med riskfaktorer. Hälsofrämjande och preventivt arbete för barn och unga saknas dock helt, liksom multisektoriell samverkan och strukturella insatser. Dessutom saknas en satsning på interventionsforskning med en ambition att minska social ojämlikhet i hälsa. Regeringens handlingsplan för 2014 innehåller som enda preventiva åtgärd att sprida kunskap om Socialstyrelsens riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder. 

Sverige är numera närmast unikt genom att inte ha en nationell strategi för de största riskfaktorerna för kroniska sjukdomar, nämligen ohälsosamma matvanor, fysisk inaktivitet och fetma. Handlingsplaner mot övervikt och fetma finns i vissa regioner och landsting, men utan en nationell strategi i ryggen förblir regionala strategier tandlösa. Dessutom behövs riktade insatser till grupper med störst behov för att minska den sociala ojämlikheten i hälsa, vilket också är i linje med regeringens mål. 

Sverige är på flera sätt ett föregångsland med kostnadsfria och näringsriktiga måltider i förskola och skola, befolkningsinriktade insatser inom mödra- och barnhälsovård, och en relativt välutbyggd elevhälsa. Fetmaprevalensen är tack vara detta fortfarande lägre bland barn i Sverige jämfört med många andra länder, men vi har stora sociala klyftor. 

Inom landsting och regioner bedrivs relativt småskaliga forskningsprojekt kring hälsofrämjande och preventiva program med knappa medel [10, 15-17]. Men om vi verkligen vill bromsa eller till och med minska fetma, kroniska sjukdomar och ojämlikhet i hälsa behövs evidensbaserade åtgärder, och därmed mer storskalig interventions- och implementeringsforskning samt system för långtidsuppföljning enligt ANDT-modellen. 

När kommer Sveriges regering att ta denna fråga på allvar och presentera en kraftfull nationell strategi i linje med WHO:s rekommendationer?

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.