Göran Isacsson refererar i Läkartidningen nr 40/2015 en brittisk studie av Coupland et al [1, 2]. Det är en viktig studie. Den omfattade 209 476 vuxna patienter med depressionsdiagnos och medicinering med antidepressiva läkemedel (88 procent) som följdes i cirka fem år. Resultatet var att antalet självmord i gruppen som medicinerade var cirka dubblerad jämfört med befolkningens självmordstal.

I analysen fann författarna att mirtazapin och venlafaxin hade signifikant större risk än citalopram, och vidare att kombinationsbehandling med flera SSRI-preparat innebar högre risk. Den absoluta risken under ett år var 0,05 för SSRI och 0,17 för venlafaxin och mirtazapin. Studien visar även att risken var förhöjd under behandlingens fyra första veckor och under fyra veckor efter utsättanden av SSRI-preparatet. 

Göran Isacsson anför dessa siffror som tecken på att SSRI-medicineringen förebyggde suicid och skriver att suicidrisken bland deprimerade vanligen uppskattas vara 10–20 gånger förhöjd, men han anger ingen referens för den uppgiften.

Göran Isacson refererar även till studien på SSRI (paroxetin) till deprimerade ungdomar från 2003 [3]. En forskargrupp har nu åter analyserat dessa data och kommit fram till att den antidepressiva effekten inte översteg den i placebogruppen [4]. Vidare förelåg det en signifikant högre omfattning av självmordshändelser i  paroxetingruppen i jämförelse med placebogruppen. Dessa resultat överenstämmer med resultaten från depressionstudien gällande ungdomar, TADS (Treatment for adolescents with depression study), där effekten av fluoxetinbehandling inte skilde sig nämnvärt från effekten av placebo, medan det däremot var ett signifikant ökat antal självmordshändelser i fluoxetingruppen [5].

Göran Isacsson efterlyser systematiska studier av den kliniska verkligheten vad gäller SSRI och risken för suicid hos ungdomar. Jag har gått igenom alla lex Maria-anmälningar efter fullbordat suicid hos ungdomar i Sverige åren 2009–2011. Det visar sig att 83 procent av dessa var relaterade till antidepressiv medicinering (15/18). Av dessa femton medicinrelaterade suicid hade 12 ungdomar pågående medicinering medan tre just hade avslutat medicinering. Dessa fall måste rimligen, efter resultaten i de randomiserade studierna, betraktas som misstänkta biverkningar.

Vidare går det att undersöka hur många av de ungdomar som suiciderat som vid obduktion hade SSRI i blodet, och jämföra detta med antalet ungdomar som under samma tid var ordinerade SSRI. Då finner vi att antalet suicid var cirka ett per tusen medicinerade ungdomar [6]. Vad gäller frågan om »blackbox«-varningen som Göran Isacsson underkänner så har en färsk genomgång kommit fram till att den är befogad [7].

I strävan efter att minska antalet suicid behövs många åtgärder. Nu när den alltför skuldbeläggande lex Maria-registreringen har upphört behöver den ersättas med en registrering och omfattande dokumentation, en slags haveriutredning, för varje fall. I dessa utredningar bör även ingå beskrivning av både legala och illegala psykotropa substanser.

Sammanfattningsvis ger det aktuella forskningsläget stöd för bedömningen att antalet suicid hos SSRI-medicinerade deprimerade ungdomar är cirka ett per tusen individer (en promille) och för motsvarande vuxna ett per tvåtusen (en halv promille). Dessa siffror bedömer jag som höga utifrån en nollvision för suicid.

Hoppet står till förbättrad psykoterapi för gruppen suicidnära patienter. En bra behandling av dem som kommit i kontakt med psykiatrin och barnpsykiatrin på grund av självmordshändelser innebär en sekundärprevention, det vill säga en åtgärd riktad till en speciell riskgrupp. Det gäller att kunna komma åt och bearbeta det självmordsnära tillståndet, och där ingår psykisk och fysisk smärta, känslan av nederlag och att vara fångad (entrapment), känslan av att inte vara behövd utan vara en börda för andra människor och en nedsatt problemlösningsförmåga.

Läs slutrepliken:
Minskad sucidrisk med SSRI en medicinsk triumf