Kollegan Gunnar Eckerdal belyser tydligt reservationer runt dödshjälp [1]. Svenska folket har en förhållandevis restriktiv inställning till dödshjälp enligt en opinionsmätning som tidskriften The Economist gjort i 15 länder (Belgien, Frankrike, Nederländerna, Spanien, Kanada, Tyskland, Australien, Storbritannien, Ungern, Sverige, Italien, USA, Japan, Polen och Ryssland) [2, 3].

På den generella frågan om dödshjälp svarade strax under 70 procent av svenskarna att dödshjälp ska tillåtas. På frågan om hur dödshjälp ska ges svarade 35 procent av svenskar att personen själv ska göra det och 42 procent att läkare ska utföra den. Svenskarna var ännu mer negativt inställda till läkarassisterad dödshjälp åt patienter med en obotlig sjukdom, men som inte är i livets slutskede [3]. Om det gäller tillstånd som orsakar outhärdligt fysiskt lidande ansåg 43 procent att man kan tillåta dödshjälp och vid mentalt lidande var 25 procent positivt inställda.

I undersökningen delades frågan om dödshjälp till terminalt sjuka unga in i åldersgrupperna 0–10, 11–14 och 15–17 år [3]. Ryssland och Polen var mest negativa till dödshjälp till unga. Sverige hamnade på 11:e plats följt av Japan och USA. I Belgien, Frankrike och Holland var över 50 procent för dödshjälp till 15–17-åringar. I Belgien var också över 50 procent för dödshjälp till 11–14-åringar, men inget land stödde dödshjälp till de allra yngsta.

Nederländerna är möjligen det enda land som tillåter avsiktligt avslut av liv även för nyfödda genom det så kallade Groningenprotokollet [4]. Mellan 1997 och 2004 utfördes 22 avslut av livet hos nyfödda; alla var födda med ett ryggmärgsbråck [5].

Dödshjälp är olagligt i Sverige efter ett riksdagsbeslut 1997. En förklaring till siffrorna i The Economist kan vara att vi anser att det som är olagligt är fel. En annan förklaring kan vara att äldre är lättare att nå med fast telefoni och därför kan vara överrepresenterade i undersökningen. Ytterligare en möjlighet är att riksdagen de facto speglar svenska folkets inställning i frågan. Inte helt oväntat framstår det som att vi blir klart mer tveksamma och betänksamma när man ställer mer detaljerade frågor om vem som bör få tillgång till dödshjälp och hur den ska utföras.

När det gäller dödshjälp i Oregon, Schweiz, Holland och Belgien skriver The Economist att de kliniker som tillhandahåller dödshjälp i Schweiz arbetar mycket med rådgivning och att deras huvudsakliga verksamhet är att förhinda självmord. Antalet dödshjälpsfall i landet utgör mindre än 1 procent av det totala antalet dödsfall. Både i Belgien och Holland fann tidskriften tecken på att indikationerna för dödshjälp är »på glid« i praxis. Om dessa tecken är verkliga finns belägg för att systemet kan missbrukas.

Tecken på glid eller tänjning i systemet ställer det detaljerade och digra arbetet i Schweiz och Oregon på sin spets och väcker frågor om rättssäkerheten. När det gäller organdonationer tycks det finnas en oro hos folk för att de själva, deras barn, syskon eller föräldrar inte ska få den bästa vården om sjukvården trängtar efter deras organ. Det finns en uppenbar risk att man kan känna detsamma gällande dödshjälp.

Innan vi tar upp frågan om behovet av ett komplicerat system för att låta ett fåtal kunna avsluta sitt liv bör vi beakta att svenska folket har reservationer. Det behövs mer forskning om svenskarnas inställning till dödshjälp.

 Enkäten utfördes under 2015 av Ipsos/MORI.