Jag har arbetat som specialist i psykiatri i 30 år, mest inom den öppna vården i Stockholms läns landsting, men också som privatpraktiserande psykiater. Det betyder att jag fyllt i massor med sjukintyg. Det har aldrig tidigare varit så mycket ifrågasättande av intygen och så tidskrävande brevväxlingar med Försäkringskassan som nu. 

Det har till exempel hänt att Försäkringskassan vill ha en »objektiv bedömning« av vad som avses med sömnstörning (att patienten sover dåligt och vaknar med morgonångest). Inom psykiatrin baseras kliniska bedömningar på det jag som doktor ser i rummet, men lika mycket på det som patienten beskriver. Ska jag stå bredvid patienten och räkna hur många timmar han eller hon sover?

Jag förstår att Försäkringskassan vill ha noggranna beskrivningar av vad vi baserar vår bedömning av patientens arbetsoförmåga på, men det kräver också att handläggaren förstår psykiatriska termer och litar på doktorernas bedömningar. Det blir inte bättre från januari 2017 då handläggare får »makten« att inte godkänna intyg för deprimerade patienter med funktionssvikt.

Man får inte glömma att depression har olika ansikten och olika svårighetsgrad och är en folksjukdom som kan leda till svårt psykiskt lidande. Man får inte heller glömma att depression kan vara svårbehandlad, att det ofta finns betydande samsjuklighet och i värsta fall en förhöjd självmordsrisk. I dag riskerar Försäkringskassans agerande att leda till att patienter med psykiska sjukdomar mår ännu sämre.

Jag har ett aktuellt fall där det står mellan min bedömning (sjukintyg ifyllt med omsorg med beskrivning av patientens arbetsoförmåga) och Försäkringskassans handläggare. Mitt emellan finns en orolig patient som inte mår bättre av att få brev med »hot« om indragen sjukskrivning.

Jag är säkert inte den första läkare som hamnar i dispyt med Försäkringskassans handläggare. Ska inte läkare och Försäkringskassan samarbeta för att sjuka patienter ska få rätt ersättning? Kan Läkarförbundet göra något?