|
|
|
|
Gillbergs forskning
måste tåla granskning
Jag kan inte förstå intensiteten och raseriet i dessa skriverier. Hyser
man inte mer tilltro till Gillbergs forskning? Så farligt kan det väl
ändå inte vara att Eva Kärfve får titta på materialet.
Det skriver Thomas Brante, ledare för projektet »Det neurogenetiska
paradigmet: etableringen av en ny ‘grand theory’ i Sverige«,
som svar på ett inlägg till försvar för professor Christopher
Gillbergs forskning. Brante beskriver också bakgrunden till projektet.
Tolv personer önskar i senaste numret av Läkartidningen att ett forskningsprojekt
som Vetenskapsrådet beviljat mig dras in. Orsaken är att man tror att
det handlar om en utvärdering av psykiatrin.
Som belägg anges att den i projektet anställda docenten vid Lunds universitet
Eva Kärfve i DN (25/1) ”öppet” har anfört att projektet
handlar om en utvärdering av psykiatrin. Jag har läst Kärfves artikel
noggrant och finner att hon inte ens antyder något sådant. Påståendet
är helt gripet ur luften, vilket man kan förvissa sig om på DN
debatts nätsida. Jag har följande kommentarer.
1. Projektet är en brett upplagd vetenskapsteoretisk och –historisk
studie, vilket klart och tydligt framgår av projektbeskrivningen. Den är
deskriptiv och analytisk, inte normativ. Idag förekommer en hel del vetenskapsbaserade
kontroverser inom bl a området hälsa och sjukdom. En återkommande
skiljelinje härvidlag går mellan biologiska och sociologiska förklaringsmodeller
av olika besvär. Ett av projektets syften är att betydligt närmare
än vad hittills har varit fallet analysera de motsatta antaganden som ligger
till grund för olika förklaringsmodeller. Till exempel: på vilka
sätt går man tillväga vid identifieringen av orsaksfaktorer? Vad
väljes, vad väljes bort, och på vilka grunder? Hur drar man slutsatser
utifrån empirisk forskning? Det övergripande målet är att
finna teoretiska och organisatoriska plattformar för integrering av olika
discipliner, och det aktuella projektet är ett led i denna mer långsiktiga
forskning.
2. Även om projektet varit en specifik vetenskapsteoretisk ”utvärdering”
av psykiatrin så finns det ingen anledning till klagomål - med mindre
än att man vill förkasta ämnet vetenskapsteori som sådant.
Vetenskapsteorins uppgift är nämligen just detta: att kritiskt granska
de ontologiska förutsättningar, epistemologiska stipuleringar, metodologier,
slutledningsformer med mera som enskilda discipliner utgår ifrån.
Hela nittonhundratalets vetenskapsteori behandlar ämnen som fysik, kemi,
astronomi, psykologi, sociologi och så vidare, med förgrundsgestalter
som Russel, Carnap, Hempel, Nagel, Kuhn etc. Menar man verkligen att psykiatrin
inte får undersökas och att jag, som doktorerat i och skrivit åtskilliga
böcker och artiklar i ämnet vetenskapsteori inte skulle ha den nödvändiga
kompetensen? Jag är uppriktigt intresserad av ett seriöst svar.
3. Artikelförfattarnas påstående reser den principiella frågan
om kritik måste vara immanent, dvs ämnen får inte debatteras
över disciplingränserna. Får inte t ex en biolog kritisera en
sociolog? En sådan regel skulle leda till en extrem slutenhet och exklusivitet,
inte bara inom forskarsamhället utan även mellan forskare och övriga
medborgare. Vad vi bör sträva efter, och vad som är ett oeftergivligt
imperativ för alla vetenskapliga framsteg, är tvärtom öppenhet
och beredvillighet till kritik och falsifiering, även – framför
allt - av de egna teorierna. Hemlighetsmakeri leder på sikt till att utvecklingen
degenererar, något Karl Popper och otaliga andra ihärdigt varnat för.
Artikelförfattarna vill alltså stoppa det aktuella projektet. Man vill
dessutom att Eva Kärfve skall förhindras att få tillgång
till underlaget för Christoffer Gillbergs teser avseende DAMP. Man anger
tre skäl. För det första strider det mot ”grundläggande
forskningsetik” att lämna ut personuppgifter. För det andra blockeras
Gillbergs forskning. För det tredje är inte Eva Kärfve psykiatrisk
forskare och därför inte kompetent att studera materialet. Emellertid:
för det första omfattas Eva Kärfve av samma sekretesslag som de
ursprungliga forskarna, vilket inbegriper straffansvar. Det strider dessutom mot
grundläggande forskningsetik att inte medge granskning. För det andra
står det Gillberg fritt att forska vidare trots att Kärfve undersöker
materialet. För det tredje handlar misstanken om oredlighet metodfrågor,
vilket innebär att vem som helst med skolning i forskningsmetodik kan granska
det; det föreligger mig veterligen ingen specifik neuropsykiatrisk metodik.
Det finns mängder av andra underligheter i författarnas artikel. Av
utrymmesskäl kan jag inte gå närmare in på alla dessa, men
låt mig ge några exempel.
1. Man skriver att Kärfve ”tilltvingat” sig rätt att granska
materialet. Hurdå? Har Kammarrätten utsatts för hot? Varför
detta ordval? I själva verket har hon under mer än ett år ansökt
om en oberoende granskning.
2. Kärfve skriver i DN (25/1) att DAMP-forskningen inte är reproducerad.
Författarna svarar, f.ö. under rubriken ”Glidningar”, att
ADHD-DAMPforskningen visst är reproducerad. Visserligen är jag lekman
på området, men det måste väl vara så att antingen
är ADHD och DAMP samma sak och då kan vi stryka ett av begreppen, eller
också är detta inte fallet varvid frågan om DAMP-forskningen
är replikerad kvarstår?
3. Man hävdar ofta att Kärfve bedriver ”personförföljelse.”
Men det är ju så att Gillberg är den som ”uppfunnit”
begreppet DAMP, och att den empiriska DAMPforskningen – verifieringen av
att DAMP existerar i sinnevärlden – utförts av honom själv,
hans fru och hans doktorander. Annan forskning om DAMP finns väl inte, vare
sig internationellt eller i Sverige? Så vad skall en person som är
skeptisk mot DAMP-diagnosen undersöka, om inte just Gillbergs forskning?
(Einstein kritiserade Newtons klassiska mekanik. Bedrev han därför personförföljelse
av Newton?)
4. Artikelförfattarna vädjar till barnens väl, och antyder att
Kärfves kritik skadar deras sak. Här begår man dock det klassiska
logiska misstaget att förutsätta det som skulle visas, dvs att Gillbergs
rekommendationer är de mest välgörande.
5. Man skriver att ”En minskad risk för missbruksutveckling hos de
behandlade har i dagarna bekräftats i en stor genomgång i den ansedda
tidskriften Pediatrics.” Emellertid läser man återigen fel, griper
saker ur luften. Det står nämligen att man inte finner bevis för
en ökad risk! (”This study concurs with eleven previous studies in
finding no compelling evidence that stimulant treatment of children with attention-deficit/hyperactivity
disorder leads to an increased risk for substance experimentation, use, dependence,
or abuse by adulthood.”)
6. Med antalet artiklar mot Kärfve ökar också antalet undertecknare.
Varför? Jag kan tänka mig två tolkningar. A. Man försöker
tysta en kritiker med makt och prestige, dvs undertecknarnas mängd och titlarnas
tyngd skall leda läsare och anslagsgivare att bortse från sakfrågan.
Här vill jag åter erinra om Karl Popper imperativ att det rationella
argumentet är vetenskapens drivkraft. Normen kallas universalism: kunskapspåståenden
skall bedömas utifrån universella kriterier och inte från sociala
attribut som t ex ras, klass, kön, nationalitet, eller mängd. B. En
alternativ tolkning är att undertecknarna vill garantera Gillbergs forskning;
den är korrekt, behöver inte granskas, det går vi i god för.
Detta skulle emellertid kräva att undertecknarna (och peer reviewers) ägnat
veckor åt att själva granska råmaterialet, enligt uppgift 22
hyllmeter, något som är teoretiskt möjligt men osannolikt. Och
om så inte är fallet sätter man trovärdigheten av sina namn
och titlar på spel a priori.
7. Man upprepar gång efter annan och i varje artikel att Gillberg är
internationellt känd medan Kärfve minsann inte är det. Vilken slutsats
och vilken princip vill man frammana med detta? Att en mer känd forskare
inte får kritiseras av en mindre känd?
8. Förutom att framhäva Gillbergs storhet betonar man också ständigt
att ”bred samstämmighet om ADHD-DAMPbegreppet råder inom forskarsamhället.”
Nu är jag som sagt lekman i området och kan inte yttra mig i allmänhet,
men låt mig ändå ge ett exempel på motsatsen. Artikelförfattarna
skriver om Gillberg att denne lett ”ett internationellt uppmärksammat
och framgångsrikt behandlingsprojekt.” (1) Samma rapport beskrivs
av Björn Kadesjö i Socialstyrelsens kunskapsdokument som en ”välkontrollerad
studie.” (2) Det handlar om en undersökning av 72 barn, uppdelad på
en index- och en kontrollgrupp, med avseende på femton månaders farmakologisk
behandling. När studien avslutades hade 40 barn fallit bort, och den statistiska
analysen fick inkludera barn som inte fullföljt studien. När rapporten
publicerades föranledde den Michael Rutter, som förmodligen är
än mer internationellt känd än Gillberg, att i en kommentar i samma
nummer betona en serie svagheter i studien som t ex det heterogena urvalet och
uteslutningen av barn med påfallande psykosociala problem. Vidare skriver
Rutter att forskarna inte tycks ha lagt märke till ett iögonenfallande
fynd, nämligen att barnen under tre månader efter avslutad behandling
inte genomgår någon försämring vad gäller uppförandet.
Dessutom, menar Rutter, har man inte erbjudit barnen alternativ icke-farmakologisk
behandling varför man inte kan dra några slutsatser beträffande
fördelar med farmakologisk behandling jämfört med psykologiskt
stöd. Om detta är en ”välkontrollerad studie,” desto
större anledning att intressera sig för svensk neuropsykiatrisk forskning.
Jag vill också framföra att de senaste veckornas skriverier i DN och
nu Läkartidningen har varit mycket obehagliga och ovärdiga. Artikelförfattarna
upprepar utan tillstymmelse till argument eller exempel att Eva Kärfve bedriver
kampanj, att hon personförföljer, är rättshaverist, är
inkompetent, med mera. Det hade varit välgörande att en enda gång
se det minsta belägg, t ex i form av citat. På vilket sätt skulle
hon ”personförfölja”? Hur har hon havererat rätten?
Man tar sig också friheten att utfärda straffsatser för alla dessa
hennes synder: hon skall fråntas sin docenttitel, bör entledigas från
sin tjänst och så vidare. Det enda hon har gjort är att skriva
en bok och några artiklar, visserligen kritiska, men det är knappast
kriteriet på inkompetens - snarare tvärtom är väl detta vetenskapens
livsluft? Och varifrån har man hämtat uppgiften att hon skulle vara
”inkompetent”? Av vem, i vilket sammanhang, i vilken egenskap? Eller
kan man understå sig att utan källa bara förtala en person på
detta sätt?
Eva Kärfve är en ytterst kompetent forskare. Och hon bedriver inte utan
är tvärtom utsatt för en intensiv kampanj och personförföljelse.
Det hon må ha skrivit är en mild västanfläkt jämfört
med den orkan av okvädningsord hon numera bombarderas med av detta allt större
mansdominerade forskarkollektiv. Faktum är att ett genusperspektiv på
denna kontrovers börjar bli högst relevant.
Jag kan alltså inte förstå intensiteten och raseriet i dessa
skriverier. Hyser man inte mer tilltro till Gillbergs forskning? Så farligt
kan det väl ändå inte vara att hon får titta på materialet,
gärna tillsammans med en s.k. oberoende forskare? I själva verket befinner
man sig i vad amerikanarna kallar en ”win-win situation.” Antingen
är det så att underlaget inte innehåller några fel och
allt är frid och fröjd. Eller också innehåller det misstag,
vilka då kan korrigeras, eventuellt tillsammans med vissa av de slutsatser
om behandling som dragits, vilket gynnar inte bara neuropsykiatrin som vetenskap
utan även de drabbade barnen.
(1) Gillberg, C, Melander, H., von Knorring, A., Janols, J., Thernlund, G., Hägglöf,
B., Eidewall-Wallin, L., Gustavsson, P., Knopp, S. (1997). Long-term stimulant
treatment of children with attention-deficit hyperactivity disorder symptoms.
A randomized, double-blind, placebo-controlled trial. Archives of General Psychology,
54: 857-64.
“ADHD hos barn och vuxna.” Socialstyrelsen 2002: 192.
Thomas Brante
Professor i sociologi
Örebro och Lunds universitet
|
