Hitintills förskonad från allvarlig sjukdom förutom inom mitt professionella liv blir jag plötsligt Anhörig Till Någon Som Är Svårt Sjuk. 

Symtomen, som initialt varit mycket diskreta och som jag själv från början avfärdat som ofarliga, har tilltagit successivt. För första gången har jag varit den som ringt till vårdcentralen i omgångar, eftergranskat röntgensvar, dragit i trådar och ordnat med besök till kollegor. Men man hittar inte något särskilt avvikande, och någon månad går. 

Symtomen eskalerar alltmer, och efter ytterligare några veckors snabb försämring blir det inläggning.

Efter några dagars inneliggande utredning slår den sannolika diagnosen ner som en bomb. Symtomen som gäckat mig i månader får sin förklaring i en ytterst ovanlig diagnos, utan bot eller behandling, med snabb progress och dödlig utgång.

Jag läser i journalen och bleknar. Ingen vidare information lämnas dock från avdelningen på det högspecialiserade sjukhuset. 

Jag forcerar fram ett anhörigsamtal för att diagnosen och den dystra prognosen ska delges de anhöriga av någon annan än mig. Samtalet blir en flopp: överläkaren tilltalar bara mig, kollegan, ingift i den drabbade familjen, och glömmer de verkliga anhöriga. Jag försöker titta bort för att avleda uppmärksamheten till patientens make och söner, men det funkar inte.

Utan vidare besked bär det några dagar senare av till geriatriken för vårdplanering. Ingen kontakt eller uppföljning erbjuds på specialistkliniken. De anhöriga frågar mig om det alltid brukar gå till så här. Jag skäms å sjukhusets och professionens vägnar. Kan vi inte bättre än så här, tänker jag och fnyser bittert åt sjukhusets skyltar som deklarerar medmänsklighet och helhetssyn. Jag försäkrar att det inte brukar vara så här, eller åtminstone inte ska vara så. Funderar över om mitt egna emotionella engagemang påverkar min kritiska inställning till den vård som erbjudits, men kommer fram till att så nog inte är fallet.

Väl på Geriatriken är dock personalen engagerad och vänlig. Den udda diagnosen är man naturligtvis ovan vid, men man gör sitt bästa för att hjälpa till. Kurator ordnas. Man vårdplanerar och fixar, remiss skickas till ASIH. 

Jag står vid sidan av och ändå mitt i. Jag gör som jag avråder mina patienter från att göra och googlar om sjukdomen. Föga trösterikt. Ventilerar med en nära kollega, känns lite bättre. Skriver en krönika till Läkartidningen, finner föga tröst i det. 

Jag landar till slut i att det enda jag som läkare kan göra är att själv göra ett bättre jobb än det jag sett göras omkring mig. 

Och att jag som anhörig kanske bara ska vara just anhörig just nu.