»Förhoppningsvis slutar denna läkare aldrig att eftersträva kunskap, utveckling och erfarenhet.«

»Du vet väl om att du är värdefull? Att du är viktig här och nu? Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du …« (Psalm 791, Svenska psalmboken).

De orden, i olika tappningar, har präglat min uppväxt. Jag har fått veta att jag duger. Jag duger som person och är älskad oavsett vad jag gör. Detta tror jag på: att jag duger precis som jag är, och att du duger precis som du är.

Dessa ord stämmer dock inte in på AT-läkare Mia. Hon måste lära sig konstant, öva konstant, förbättras konstant och fortsätta framåt konstant. Förhoppningsvis slutar denna läkare aldrig att eftersträva kunskap, utveckling och erfarenhet. Hon har redan utsatts för människor som inte uppskattar henne. Människor, patienter eller anhöriga företrädesvis, som inte tycker om henne, tycker att hon gör ett dåligt jobb och är en dålig läkare.

Detta är något som jag som person kommer att behöva öva på genom karriären. Att särskilja mitt jag från mitt »yrkesjag«. Under mina få år som praktiserande läkare har jag reflekterat kring detta. Ett exempel när dessa reflektioner kom till god användning ägde rum på en vårdavdelning för ett tag sedan.

Blodvärdet hade sjunkit på patienten med nydiagnostiserad cancer, hen som låg inne för behandling av proppbildning. Jag skulle ta en blödningsanamnes och hade förberett mina frågor i huvudet. Väl inne i fyrbäddssalen hann jag knappt ställa första frågan innan hen bryter in.

»Vi passar inte riktigt ihop, du och jag«, sa hen lugnt. Jag förstod att patienten menade att hen själv och läkare Mia inte passade ihop, men ändå kände jag hur mina kinder blossade, hur kroppen stelnade och hur hjärnan stannade av. Min första spontana reaktion var att vilja fly undan situationen. Hen fortsatte: »Det kände jag första dagen när vi talades vid. Särskilt när du började tala om hemgång …« Där någonstans blandades min förfäran med förvåning och nyfikenhet. Det som patienten sa motsvarade inte hur jag hade upplevt vårt första möte. Jag frågade helt enkelt om hen vill berätta mer. Det gjorde patienten och jag lyssnade.

»Jag är rädd för att åka in och ut igen, det vill jag inte, det är tredje gången nu på 6 veckor som jag sökt på grund av lungorna. Jag ska inte åka hem förrän jag klarar mig själv.« Det är precis vad jag ville förmedla två dagar tidigare, men det är inte vad patienten mottagit. I detta läge kämpade jag med mig själv, att inte gå i försvar, att inte komma med förklaringar utan att lyssna, verkligen lyssna. Det var svårt. Jag ville gärna bryta in, förklara mig, eller bara snabbt avsluta och be en kollega ta över patienten.

Att där och då inse att patienten inte kommer överens med läkare Mia är tufft nog, dock lättare att hantera än att tänka att patienten inte tyckte om mig. Med den insikten vågade jag stanna kvar, vara fortsatt sårbar i min läkarroll och lyssna. I detta fall lyckades AT-läkaren Mia bygga upp alliansen igen genom att göra precis så. Jag gick inte i försvar, för jag insåg att det inte fanns något att försvara egentligen, och patienten fick tala ut. Min förhoppning är att detta faktiskt gav patienten en känsla av trygghet, att bli hörd och tagen på allvar. För det är alltid allvar när det gäller den enskilde patienten. Hen får inte lämna sjukhuset kl 16.45 och gå hem till tryggheten som jag gör efter att hängt av mig läkarrocken i omklädningsrummet.

Vi kunde sedan tala om blodvärdet. Jag fick informationen jag behövde för att vidare hjälpa patienten. Resten av veckan kände jag mig fortsatt något förlägen i vår kontakt men fick arbeta förbi känslan. När fredagen kom önskade jag patienten en trevlig helg och fick ett vänligt »Detsamma!« som svar. Jag, mitt alldagliga jag, gick hem och fortsatte duga som jag är.