Foto: Colourbox

Vi har med stor förvåning tagit del av Läkarförbundets etik- och ansvarsråds ställningstagande, kommunicerat bland annat via dess ordförande Thomas Flodins »Signerat« i LT 5/2014 (sidan 127).

Läkarförbundets företrädare antyder att rituell omskärelse av små pojkar borde förbjudas och ersättas av för förbundet mer tilltalande symboliska ritualer (godkända av dess representanter, förmodar vi). Läkarförbundet åtar sig därmed oombett uppgiften att definiera judisk och muslimsk identitet och att förklara för Sveriges judar och muslimer vilka trossatser som är relevanta i dag. I artikeln görs även den osakliga jämförelsen med kvinnlig könsstympning (som inte har stöd i någon religion och inte har några påvisbara medicinska fördelar, enbart nackdelar). Retoriskt ställs frågan om det finns någon principiell skillnad mellan denna olagliga form av kvinnomisshandel och det för judar och muslimer centrala religiösa påbudet att omskära sina pojkar. I sin argumentation fortsätter Flodin med att indirekt likställa rituell manlig omskärelse med barnaga och pekar därmed ut alla judiska och muslimska föräldrar med omskurna barn som förövare och barnmisshandlare.

Den av Flodin omnämnda danska studien från 2013, där man fann en 5-procentig komplikationsfrekvens efter manlig omskärelse på sjukhus, har flera metodologiska tillkortakommanden och bygger på ett litet antal rapporterade fall [1]. Det är bland annat oklart hur komplikationerna fördelade sig i olika åldersgrupper, och urvalet är inte representativt för helheten av manliga omskärelser. Komplikationsfrekvensen är därmed svår att tolka och generaliserbarheten låg.

Flodin bortser också från den nyligen publicerade, gedigna kunskapsgenomgången från American Academy of Pediatrics [2]. Den anger betydligt lägre risksiffror vid omskärelse av nyfödda pojkar, och att komplikationsrisken ökar avsevärt vid omskärelse av äldre barn. Etik- och ansvarsrådets förslag att vänta med rituell omskärelse till 12 års ålder skulle alltså med största sannolikhet innebära en betydligt högre komplikationsfrekvens.

Om syftet med Läkarförbundets ställningstagande är att reducera de medicinska riskerna vid omskärelse av pojkar genom senareläggning till tonåren så strider alltså förslaget mot nuvarande kunskapsläge. Denna logiska tankevurpa förefaller dock inte bekymra Flodin och Läkarförbundet. Om komplikationer vid omskärelse ökar med åldern blir nämligen den självklara förlängningen av resonemanget att all omskärelse på icke-medicinsk grund likställs med kvinnlig könsstympning och därmed borde förbjudas. Att man är på kollisionskurs med Världshälsoorganisationen, som rekommenderar manlig omskärelse i såväl industrialiserade som utvecklingsländer på grund av ett flertal hälsovinster, är inte heller något som nämns.

Om det drivande motivet till Läkarförbundets ställningstagande är barnets autonomi och rätt att självt få avgöra religionstillhörighet bör man i logikens namn förbjuda alla former av religiöst inkluderande innan barnet är myndigt. Oss veterligen har Läkarförbundets etik- och ansvarsråd inte förespråkat förbud av barnadop inom de olika kristna samfunden. Vi anser oss därför kunna dra slutsatsen att principen om alla barns rätt till religiös autonomi inte står i centrum för dess omsorg om judiska och muslimska gossar. Eller anser man att autonomiprincipen bara ska gälla judiska och muslimska barn?

I avsaknad av entydig medicinsk evidens borde den svenska läkarprofessionens främsta företrädare inta en mer ödmjuk hållning och inte låta sig företrädas av debattörer som, med en envishet gränsande till enfald, systematiskt bortser från vetenskap som inte stämmer överens med deras egen världsåskådning. Vad gäller eventuell lagstiftning har åtminstone integrationsminister Erik Ullenhag tänkt igenom den centrala frågan: »… jag är inte beredd att ta initiativ till lagändringar som innebär att majoritetssamhället ska berätta för judar och muslimer att de har drabbats av övergrepp när de själva inte uppfattar att deras rättigheter är kränkta« (DN Debatt, 18 november 2011).