I ett inlägg om värdebaserad vård i Läkartidningen 1–2/2015 (Läkartidningen. 2015;112:C96H) skriver författarna »vi ska inte mäta och följa upp fler saker utan vi ska mäta och följa upp rätt saker«. Vi får hoppas att ingen planerar att mäta och följa upp fel saker. Det säger sig självt att om det vore enkelt att mäta vårdens värde på ett meningsfullt sätt skulle det redan finnas etablerade system, anpassade efter olika länders förutsättningar.
En förbättring, som inte kräver avancerad mätteknik, vore att införa ett gemensamt IT-system för vården i vårt land på bara 9,7 miljoner innevånare. Med ett enda journalsystem behöver läkare och annan personal inte lära om när de flyttar, vilket är kostnadseffektivt och skulle öka patientsäkerheten. Nationella patientöversikten (NPÖ) borde kunna omvandlas till ett gemensamt journalsystem. Mjukvaran för NPÖ är framtagen av samma firma som gjorde journalsystemen för Veterans Health Administration, som omfattar 25 miljoner amerikaner och 150 sjukhus runt om i USA, samt Kaiser Permanente, en sjukvårdsorganisation för drygt 9 miljoner invånare i norra Kalifornien.
Värdebaserad vård kommer från det stora landet i väster. Den omedelbara skillnaden mellan svensk och amerikansk sjukvård är att den amerikanska är mycket dyrare. En stor del av den skillnaden beror på att sjukvårdare i USA är avsevärt bättre betalda än i Sverige, inte minst läkare. Mediciner är också på det hela taget billigare i Sverige än i USA. Om det finns något »värde« alls i amerikansk sjukvård måste detta redan vara gigantiskt i Sverige. Jämförd med USA är svensk sjukvård kostnadseffektiv.
Personal är givetvis en stor kostnad, men med den höga läkar- och sjukskötersketäthet vi har räcker det med omfördelning av personal. 2013 fanns det 44 016 legitimerade läkare yngre än 65 år i Sverige, vilket ger en läkartäthet på 1:220 – en anmärkningsvärd täthet som tredubblats på 40 år (1974 var den 1:650). Samma gäller sjuksköterskorna (nu 1:65). Även om sjukvården utvecklats och förbättrats är den i dag knappast tre gånger mer omfattande eller bättre jämfört med 1970-talet.
Inom primärvården anses det att en allmänläkare bör ha 1 500 patienter. Med vår folkmängd täcks behovet av 6 470 läkare. Enligt Socialstyrelsen finns det 7 159 allmänläkare yngre än 65 år, det vill säga ett överskott på 689. Inte undra på att vi behöver nya värderingssystem!
Även den övriga delen av sjukvården, den som inte deltar i det direkta patientarbetet, har förändrats markant. Nya yrkesgrupper har tillkommit genom teknikutvecklingen och andra genom organisations- och politiska förändringar (till exempel beställar–utförarnämnder, kvalitetsgrupper-/register, fördelare/kontrollerare av kömiljarder osv, i all oändlighet). Behövs alla dessa?
Som patient ser individen inte hela räkningen för sin behandling. Det gör inte heller individen som skattebetalare. All offentlig makt utgår från folket. Sverige har två enorma sjukvårdande organisationer fördelade på ett stort antal enheter. Konsekvent genomförd sammanslagning och rationalisering lär ge avsevärt mer värde för patienterna, det vill säga skattebetalarna.
Att skapa värdebaserad vård för patienter låter sig inte göras genom allmänna diskussioner och teoretiserande av den sort som diverse författargrupperingar ägnar sig åt. Det räcker med att fortsätta enligt den princip läkarprofessionen sedan sekler tillbaka arbetat efter: att bota/lindra/trösta enligt Hippokrates läkared. Här krävs inga nya dogmer. Däremot rejäla politiska beslut.
