I stora delar av världen är rabies ett påtagligt problem. WHO uppskattar att tiotusentals människor dör i sjukdomen varje år [1]. Sverige har varit rabiesfritt sedan slutet av 1800-talet, mycket tack vare vårt geografiska läge och strikta införselkrav för djur. Ökad illegal handel med hundar, etablering av mårdhund och fladdermusrabies hos svenska fladdermöss har diskuterats som möjliga risker för återintroduktion av rabies i landet.

I början av 2000-talet noterades en ökad handel med insmugglade hundar. Trots omfattande informationskampanjer om riskerna ökar problemet. Enligt Tullverket upptäcks endast en bråkdel av de till Sverige, illegalt införda hundarna. Första halvåret 2017 hanterade Jordbruksverket 212 ärenden omfattande 258 djur, varav 141 påträffades i landet och 117 avvisades vid gränsen.

Förutom att smuggling innebär ett stort lidande för djuren kan den illegala handeln också leda till att rabiessmittade hundar kommer in i landet och då utgöra en smittrisk för människor och djur. I en rapport från Statens veterinärmedicinska anstalt [2] uppskattas risken att få in minst en rabiesinfekterad hund per år till 0,3 procent (95 procents konfidensintervall 0,02–1,4 procent).

Under 1930–1950-talen introducerades mårdhunden som pälsvilt i Sovjetunionen, vilket resulterade i en omfattande spridning till Europa [3]. Mårdhunden är tillsammans med räv den huvudsakliga vektorn för spridning av rabies i Europa [4]. I Finland är den etablerad sedan länge, och vid ett rabiesutbrott bland vilda djur 1988–1989 svarade mårdhund för majoriteten av de verifierade fallen [5].

I Sverige förekommer mårdhunden endast sporadiskt och då framför allt i Norrbotten. Förutom risken för rabiesintroduktion utgör mårdhunden ett allvarligt hot mot den biologiska mångfalden, vilket lett till ett intensivt arbete för att förhindra etablering [6]. Alla djur som påträffas och avlivas testas för rabies.

Sedan 1950-talet är det känt att fladdermöss i Europa kan vara bärare av fladdermusrabies, och smittade djur har identifierats i majoriteten av Europas länder [7, 8]. Den fladdermusrabies som förekommer i Europa orsakas framför allt av EBLV 1 och 2 (Eeuropeiskt fladdermuslyssavirus) [9]. Initialt var oron för spridning till marklevande djur stor, men endast en handfull fall har verifierats [10-12].

Hos människa kan EBLV orsaka en sjukdom som kliniskt inte kan skiljas från klassisk rabies. Fyra fall har rapporterats från Ukraina, Ryssland, Finland respektive Skottland (två av de smittade var fladdermusforskare), samtliga med dödlig utgång [13-15]. Rabiesvaccin för humant bruk ger skydd mot EBLV 1 och 2 [16,17]. Inget av de fyra rapporterade fallen var pre-exponeringsvaccinerade eller erhöll post-exponeringsprofylax.

Antikroppar mot EBLV har påvisats hos fladdermöss i Skåne och Småland [18] vilket talar för att svenska fladdermöss kan vara bärare av fladdermusrabies. Fladdermöss bör därför betraktas som potentiella smittspridare även om risken anses som liten. Fynden förändrar dock inte Sveriges status som rabiesfritt land enligt riktlinjer från världshälsoorganisationen för djur, OIE (World Organisation for Animal Health).

Sveriges möjligheter att förbli rabiesfritt är goda, men ett enda verifierat fall av rabies kan få allvarliga konsekvenser. Insatser för att minimera risken för introduktion krävs därmed på många nivåer i samhället. Smuggelhundar utgör en stor och onödig risk och här har nationella myndigheter en viktig roll i att arbeta förebyggande (Fakta 1), men det yttersta ansvaret för att husdjur inte utgör en risk för människors hälsa ligger hos djurägaren.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Fakta 1

Förutom arbetet med att förhindra etablering av mårdhund i landet vill myndigheterna optimera hanteringen av smittskyddshändelser i samband med rabiesfrågeställning hos insmugglade djur. Arbetsgruppen består av representanter från Jordbruksverket, Statens veterinärmedicinska anstalt, Smittskyddsläkarföreningen, länsstyrelserna och Folkhälsomyndigheten.