Citat: »utlyses under 2019 nu totalt 8 anslag (4 VT/4 HT) motsvarande en veckas lön för att ge tid för att skriva ansökningar till etablerade statliga anslagsgivare …«

Vi har med förvåning läst att det numera finns anslag för att läkare eller annan personal inte ska arbeta kliniskt utan i stället ägna sin tid till att skriva ansökningar för forskningsmedel [1]. O tempora, o mores! (O tider, o seder!) Det visar tydligt att tiden för ansökningsskrivande behövs. Här kan, enligt annonsen, forskande kliniker ansöka om anslag för en vecka för att skriva en forskningsansökan. Men enligt studier ägnar forskarna i medicinsk vetenskap i snitt 10 år av sina liv åt att skriva ansökningar.

Några australiska forskare [2] undersökte hur mycket tid forskare i medicinsk vetenskap spenderar på att förbereda ansökningar om forskningsanslag, och baserat på sina observationer presenterat några förslag. En ansökningsomgång år 2012 till NHMRC (National Health and Medical Research Council of Australia), en motsvarighet till Vetenskapsrådets ämnesråd för medicin och hälsa, studerades. Det befanns att NHMRC fick in 3 727 ansökningar, av vilka 632 (21 procent) fick finansiering. Bland 285 anslagssökande som medverkade tog det i genomsnitt 38 arbetsdagar att förbereda en förstagångsansökan och 28 dagar för en omarbetad ansökan, i genomsnitt 34 dagar per ansökan. Det uppskattades att 550 arbetsår för australiska forskare spenderades på de 3 727 ansökningarna, motsvarande en lönekostnad om 66 miljoner australiensiska dollar (ungefär 430 miljoner kronor). Logistisk regression visade att mer tid ägnad åt en ansökan inte ökade sannolikheten för huvud- eller medsökande att erhålla ett anslag.

Författarna av den australiska studien föreslår att ansökningsprocessen förkortas så att endast information relevant för »peer review« (referentbedömning), inte administration, insamlas, och att den på så vis insparade tiden används för forskning.

Vi har ägnat tid åt att skriva denna debattartikel för att uppmärksamma problematiken.